En kreativ känslosjäls bekännelser
Igår såg jag serien We can´t do it på svtplay som handlar om utbrändhet bland unga kvinnor. Under dagen hade jag först läst Matilda Andersson krönika på Mama och blev därför nyfiken på serien. Jag körde multitasking och kollade samtidigt som jag målade mina köksluckor. Lite dubbelt i sammanhanget ändå, men till mitt försvar tycker jag att det är skönt med någon som pratar i bakgrunden när jag ändå bara står och målar.
Till saken hör att jag själv nuddat vid den där berömda väggen. I vintras rasade det efter år av ignorerande av kroppens signaler. För mig var det svårt att förstå att det handlat om utmattning eller lättare utbrändhet. Jag har ju inte varit den som konkret jobbat för mycket, haft många olika anställningar samtidigt eller hållit på med tusen saker på min fritid. Eller gjorde jag det? För mig handlade nog tydligast till stor del av att vara den känslomänniska jag är. Jag tar in intryck 24 timmar om dygnet, jag har en självkänsla som varit körd i botten av både inre och yttre påverkningar. Kanske de yttre som lärt mina inre… Sen är det inte så konstigt att det kraschar till slut. Förra året var ett kaosår, med en “påtvingad” renovering som kostade för mycket tid, pengar och känslor tillsammans med en otydlig jobbsituation strösslat med identitetsfrågor och känslan av att det inte känns som att man landar i mammarollen. Det är inte konstigt att det blir mörkt till slut. Gammalt groll behöver ju komma ut till slut.
Jag fångades upp till slut för att kroppen sa ifrån, det är lättare att ta tag i fysiska problem. Efter mycket hjälp vet jag teoretiskt hur jag ska tackla olika saker så det är bara att fortsätta öva det i praktiken, men det är svårt. I serien så pratade de flesta om den där tröttheten, den förlamande tröttheten och den är seg att bli av med. Sen har jag den där känslan av brännmärken på hjärnan, när det blir för mycket så känns det rent fysiskt som att hårddisken kraschar och man har brännmärken innanför skallbenet. Inte så konstigt, för mina tankar går kors och tvärs hela tiden. Det finns också perioder när det tar flera dagar att återhämta mig från en social sammankomst. En vis kvinna i min närhet sa att man måste lära sig att vila innan, ganska sunt för då går man in i något med plus på energikontot istället för att gå minus därifrån.
Hmm, vad vill jag säga med detta egentligen. För att blotta sig kanske inte ses som det bästa för att lyfta fram sitt personliga varumärke. Eller, varför inte? Det är detta som format mig, en erfarenhet som helt klart kunnat vara skön att slippa, men den ökar medvetenheten om mig själv och andra i liknande situation. Vi behöver släppa lite på fasader, normer, förväntningar och börja leva nu. Det ska väl ändå inte vara meningen att många av oss går under för att det helt enkelt pyser över. Det handlar inte om att vi inte klarar av något eller är svaga, tvärtom så är vi ganska starka faktiskt. Det handlar om både yttre och inre press. Omänskliga förväntningar både på oss själva och andra. Ja, och en del annat som kan vara personligt.
Jag försöker vara snällare mot mig själv, lära mig älska mig själv som den jag är och inte den jag “borde” vara eller önskar vara. Utan här och nu i det jag står i just nu. Därför pyntar jag detta inlägg med bilder som Johanna tog på mig förra veckan.
Här är jag, en kreativ känslosjäl som brottas med livet. Men jag är modig och jag kan göra storverk både rent känslomässigt och kreativt. Och vet ni, det gör inget om ni inte förstår allt jag håller på med. Det är det som skapar spänning i tillvaron.
