Blogg

Förlöst

Jag går in i en väldigt känslosam period just nu. Vi kan kalla det en skapandeprocess. Jag lyssnar på musik och känner ett enormt behov av att uttrycka mig i ord. Jag önskar att jag kunde klä orden i en låttext, men jag vet inte hur man gör. Kanske jag bara ska nöja mig med att skapa i mina forum. Kanske handlar den här känslosamma perioden om att hjärtat börjar hitta sin låga igen. Den där lågan som får mig att längta och känna mig hel.

Min längtan och mitt mål med detta året är att bli förlöst, en fritt skapande och stark själ. Nu är det november och det har inte känts som att jag varit i närheten av den känslan än. Förrän nu, jag är lugnare nu. Jag börjar släppa mer på oron av vad andra ska tycka. Jag börjar känna att de får tycka vad de vill. Det är ju jag som är fri i så fall.

Ibland känner jag att jag slarvat bort livet. Gjort fel val och får stå mitt kast. Men det är inte försent. Jag är modig. Jag gör saker som många andra inte vågar, men jag ser inte det. Jag är också livrädd för misslyckanden. Kanske mest för att det tar så mycket energi och tid att hitta tillbaka till modet igen när man fallit.

Jag letade efter en grej i mina anteckningar i mobilen och hittade en notis jag gjort efter Johan Rencks sommarprat förra sommaren.  ”Bara för att en dröm dör betyder det inte att nya oförväntade inte kan uppstå. Man måste våga hoppa.”

Jag har haft som mantra ett tag att det bara är att hoppa. Kanske låg de orden omedvetet bakom det, eller var det bara en påminnelse om att det faktiskt är så jag ska göra igen. Hoppa. Under ett tag har jag gått och dragit på ett projekt jag inte vågat starta upp igen. Jag var på väg i våras, men praktiska problem satte stopp för det. När jag fick distans till det växte längtan igen och nu står jag här och är livrädd för att hoppa. För på nått sätt är jag rädd för att tro på att det ska lyckas. Tänker ner det och känner att det inte tillför något. Något eller någon viskar misslyckande i mitt öra och därför står jag bara här och stampar igen. Kommer jag någonsin blir fri och förlöst då?

Jag ska bli fri. Jag ska hoppa. Kosta vad det kosta vill.

PS. Bilderna är ett känslocollage och de flesta bilderna hittar jag på Pinterest.

En kreativ känslosjäls bekännelser

Igår såg jag serien We can´t do it på svtplay som handlar om utbrändhet bland unga kvinnor. Under dagen hade jag först läst Matilda Andersson krönika på Mama och blev därför nyfiken på serien. Jag körde multitasking och kollade samtidigt som jag målade mina köksluckor. Lite dubbelt i sammanhanget ändå, men till mitt försvar tycker jag att det är skönt med någon som pratar i bakgrunden när jag ändå bara står och målar.

Till saken hör att jag själv nuddat vid den där berömda väggen. I vintras rasade det efter år av ignorerande av kroppens signaler. För mig var det svårt att förstå att det handlat om utmattning eller lättare utbrändhet. Jag har ju inte varit den som konkret jobbat för mycket, haft många olika anställningar samtidigt eller hållit på med tusen saker på min fritid. Eller gjorde jag det? För mig handlade nog tydligast till stor del av att vara den känslomänniska jag är. Jag tar in intryck 24 timmar om dygnet, jag har en självkänsla som varit körd i botten av både inre och yttre påverkningar. Kanske de yttre som lärt mina inre… Sen är det inte så konstigt att det kraschar till slut. Förra året var ett kaosår, med en ”påtvingad” renovering som kostade för mycket tid, pengar och känslor tillsammans med en otydlig jobbsituation strösslat med identitetsfrågor och känslan av att det inte känns som att man landar i mammarollen. Det är inte konstigt att det blir mörkt till slut. Gammalt groll behöver ju komma ut till slut.

Jag fångades upp till slut för att kroppen sa ifrån, det är lättare att ta tag i fysiska problem. Efter mycket hjälp vet jag teoretiskt hur jag ska tackla olika saker så det är bara att fortsätta öva det i praktiken, men det är svårt. I serien så pratade de flesta om den där tröttheten, den förlamande tröttheten och den är seg att bli av med. Sen har jag den där känslan av brännmärken på hjärnan, när det blir för mycket så känns det rent fysiskt som att hårddisken kraschar och man har brännmärken innanför skallbenet. Inte så konstigt, för mina tankar går kors och tvärs hela tiden. Det finns också perioder när det tar flera dagar att återhämta mig från en social sammankomst. En vis kvinna i min närhet sa att man måste lära sig att vila innan, ganska sunt för då går man in i något med plus på energikontot istället för att gå minus därifrån.

Hmm, vad vill jag säga med detta egentligen. För att blotta sig kanske inte ses som det bästa för att lyfta fram sitt personliga varumärke. Eller, varför inte? Det är detta som format mig, en erfarenhet som helt klart kunnat vara skön att slippa, men den ökar medvetenheten om mig själv och andra i liknande situation. Vi behöver släppa lite på fasader, normer, förväntningar och börja leva nu. Det ska väl ändå inte vara meningen att många av oss går under för att det helt enkelt pyser över. Det handlar inte om att vi inte klarar av något eller är svaga, tvärtom så är vi ganska starka faktiskt. Det handlar om både yttre och inre press. Omänskliga förväntningar både på oss själva och andra. Ja, och en del annat som kan vara personligt.

Jag försöker vara snällare mot mig själv, lära mig älska mig själv som den jag är och inte den jag ”borde” vara eller önskar vara. Utan här och nu i det jag står i just nu. Därför pyntar jag detta inlägg med bilder som Johanna tog på mig förra veckan.

Här är jag, en kreativ känslosjäl som brottas med livet. Men jag är modig och jag kan göra storverk både rent känslomässigt och kreativt. Och vet ni, det gör inget om ni inte förstår allt jag håller på med. Det är det som skapar spänning i tillvaron.

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara