• Instagram
  • Twitter
  • Pinterest

Annika Göth Nilsson

Formgivare & kreatör

  • Portfolio
  • Om
  • Blogg
  • Kontakt
  • Shop
  • Integritetspolicy

Människor tillsammans

mars 1, 2022 • Annika •

I skrivande stund sitter jag egentligen och försöker skriva en masteruppsats i konstvetenskap, men livet har en tendens att hela tiden komma emellan och jag har insett att jag hade en något naiv tro på att jag skulle kunna rodda både bebis och skrivande i vår. Även om det ser ut att fungera på pappret så pockar livet med sina oförberedda inlägg och planerna omkullkastas hela tiden. Å andra sidan har jag lärt mig genom åren att det är så livet fungerar, det gäller bara att följa med. 

Idag hamnar blicken ständigt på nyhetssidorna för att uppdatera om de brutala händelserna som just nu sker i Ukraina till följd av Rysslands attack. Ett grannland som angriper sina grannar. Hur var det nu, älska din nästa, det engelska uttrycket är bättre här… Love your neighbour. Det är svårt att stänga av rapporteringen och oron kryper allt längre in under skinnet. Samtidigt känner jag en sån tacksamhet över att sitta i min trygga skrubb och få slå på tangenterna för att skriva ur mig alla de tankar som flyger runt i huvudet. Jag lever än så länge i en skyddad och priviligerad värld.

Tankarna vandrar iväg till tjejen jag träffade när jag var barn, jag minns inte hennes namn, men hon tillhörde en grupp ”tjernobylbarn” som var på återkommande sommarbesök i byn jag växte upp i. Vi bytte adresser och jag fick ett brev på posten med ett kort på henne. Jag minns det så väl, hon stod i en trädgård bredvid en röd blomma, hon hade mörkt långt hår och jeanskläder. Det senare kan vara en efterkonstruktion, men det är så jag minns det. Jag undrar vad det blev av henne, hur hennes liv har sett ut och vad som händer med henne idag. När jag tänker tillbaka på detta vrider det sig i hjärtat.

I min uppsats skriver jag om participatory art, deltagarbaserad konst, ett ämne jag försökt att greppa under ett år nu. Det har krockat med pandemin. Det är komiskt på nått sätt att skriva om ett ämne som bygger på sociala kontakter när hela världen stängt ner och levt isolerade under så lång tid. Visst finns det andra rum än de fysiska rummen att mötas på, men det får mig att tänka på hur viktiga de fysiska mötena faktiskt är. Min teoretiska utgångspunkt är Hannah Arendts tankar om det offentliga rummet och pluralism. Hur vi människor framträder inför varandra och vi är inte ensamma utan människor tillsammans. Vårt handlande är inte beroende av ting utan av relationer, de mänskliga relationerna. Vi är både lika och olika och mellan oss skapas olika band.

Jag har landat i att undersöka observatörens perspektiv i förhållande till participatory art eftersom jag gång på gång stött på påstående om att det måste till ett nytt sätt att se på denna typ av konst. Det går inte att förhålla sig som betraktare på samma sätt som för traditionell konst eftersom denna typ av konst ofta innehåller mänskliga relationer och inget faktiskt objekt att undersöka.

I dagarna har jag börjat läsa Jacques Rancéres bok The emancipated spectator som i första kapitlet tar upp betraktaren som en aktivt handlande deltagare. Detta då betraktaren möter verket eller handlingen med sina erfarenheter och själv sorterar, jämför och tolkar med utgångspunkt i det hen står i. Här kommer åter framträdandet in och jag drar själv mina paralleller till det som sker i Ukraina nu. Vi sitter här och betraktar det som sker, en form av framträdande där huvudrollen ska både visa sin makt och ta ännu mer makt till vilket pris som helst. Hela tiden står vi som betraktare vid sidan av och väger fram och tillbaka hur delaktiga vi ska vara. De sociala mediekanalerna fylls med olika symboliska handlingar, kommentarer och önskan om att kunna göra något rent praktiskt. Hela detta läget skulle kunna analyseras i det oändliga utifrån de perspektiv jag skriver om där konst och livet på ett sätt flyter samman (Obs, jag menar inte att se det som ett konstprojekt) och där handling mellan mänskliga relationer går igen. Min poäng är nog att vi som ser oss som betraktare till detta hemska krig också kan se oss som aktivt handlande människor som med de olika erfarenheter och utgångspunkter kan göra något i det lilla. Börja med att älska din nästa. Love your neighbour.

(Solrosor för Ukraina)

Hoppet och hopplösheten sitter i jeansen

april 26, 2019 • Annika •

Med risk för att låta som en gammal tant så har jag funderat på följande. Jag försöker ha som rutin att gå en morgonpromenad varje vardagsmorgon för att komma in i jobbmood. Jag jobbar oftast hemifrån och behöver känna att jag går till jobbet. Det gör mig lugnare och mer redo att ta mig an dagen.

Hur som helst, ofta går jag genom ett gymnasieskoleområde och det får mig att reflektera över världen. För här blir det på ett sätt ganska tydligt. Vi lever i en värld av respektlöshet. Det visar sig på sättet vi klär oss, hur samhället ser ut och generellt hur den enskilda individen för sig.

Under min tonår mätte jag mycket i förhållande till jeans. Vad saker och ting kostade i förhållande till ett par jeans och självklart vad som passade till ett par jeans. ”Det funkar bra till jeans”, ja, allt passade i princip bra till jeans oavsett tillfälle. Jeans var helt enkelt måttstocken, för ett par riktigt bra jeans kostade och man letade noga efter de som satt perfekt.

Jag tänker att varje tidsepok speglas i klädstilen och tittar man på denna tidsepoks mode blir det på ett sätt åter tydligt. Jeansen ska va trasiga, mycket trasiga. Inte sådär skönt trasiga som när man använt ett par hela jeans och älskat dem ofantligt tills det gått sönder. Utan de ska va trasiga från början. Stora hål som får benen att vilja hoppa ut, springa iväg och gömma sig. Lyfter man blicken från jeansen speglas sen den där tröttheten i ansiktet. Det ungdomliga glowet är bytt till en fasad som viskar hopplöshet. Kan det va så att vi gett upp innan vi ens börjat den långa livsresan. För är det inte lönt att låta jeansen färdas med dig och förändras i takt med att du förändras? Slitas och nötas när du gör det? Ofamna dig när du behöver trygghet? För många av oss känner nog igen känslan av när favoritjeansen åker på och man pustar ut och känner äntligen!

För mig är det någon sorts tillfredställelse att skymta de första spåren av ett hål på mina jeans. De reflekterar vem jag är, hur jag sliter dem hänger mycket på hur jag jobbar, rör mig och använder dem. Och jag sliter verkligen ut jeansen. Jeansen på bilden är ett sådant exempel. De går till och med sönder när jag lagar dem nu.

Men som slutknorr kanske det är läge att tänka lite hållbart. Jeans är gjorda av bomull och bomull är en ack så ej hållbart odlad vara på grund av all vattenmängd som behövs vid odling bland annat. Så min i särklass mest inköpta produkt på second hand den senaste tiden har varit just jeans. Jag förundras så över alla som skänker iväg sina gamla, knappt slitna jeans för att modellen kanske inte är så trendig eller för att man anser sig ha för många eller vad det nu kan va. Mitt bästa tips är att hålla utkik efter rätt storlek och sen eventuellt justera modellen till att kännas mer i tiden.

De som skriker högst skapar sanningen.

januari 11, 2019 • Annika •

Kontraproduktivt

Instagram, den ständiga källa till sanningar. Eller? Det blir farligt när det handlar om politik. Jag kan inte hjälpa tänka på vilka konsekvenser det kan få om man inte väger orden väl.

Innan jul scrollade jag igenom mitt flöde och fastnade vid en högt uppsatt politikers inlägg. Det handlade om ett ämne jag tycker är viktigt och jag kan till viss del förstå frustrationen som fläktes ut i inlägget. Men det var något jag inte kunde släppa med det, något som började skava. Scrollade igenom alla ca 250 kommentarerna som bestod av majoritet hejarop i sann Instagramanda, men bara två kommentarer som ifrågasatte. Så jag författade en kommentar för att ifrågasätta. Hoppades på svar, fick ingen respons. Här tappar vi sanningen. Det stör mig för vi skapar en svartvit värld där man antingen är för eller emot, men inget däremellan. Det är inte konstigt världen står och stampar när vi inte kan se runt problemen och utveckla dem och utvecklas av dem. Det blir inte mycket kamp vid barrikaderna utan mest smutskastning från den trygga vrån. Är vi den förlorade generationen?

Jag upplever hela politiken som otroligt kontraproduktiv. Istället för att kämpa för sina värderingar, vara tydlig med var man står och förmedla sina visioner så klankar man ner, belyser och fokuserar på sina motståndare. Kanske dags att påminna alla om att fråga sig hur jag kan göra saker till det bättre. Skippa maktspel och röstfiske och faktisk tänka vad som behöver göras utifrån den specifika utgångspunkt som serverats frivilligt eller ofrivilligt. Lite kreativt tänkande är vad jag efterlyser.

Instagram did not return a 200.

Om mig

Mitt namn är Annika Göth Nilsson, formgivare och kreatör. En kreativ själ med en förkärlek för mode, identitet, hållbarhet och att skapa med händerna. Jag arbetar som frilansformgivare och åtar mig projekt inom mode, produktdesign, grafisk formgivning och konceptutveckling.

Följ mig

  • Instagram
  • LinkedIn
  • Pinterest
  • Twitter

Senaste nytt

  • Människor tillsammans
  • Konstutställning 2020
  • Konstvetaren

Copyright 2023 Annika Göth Nilsson