I skrivande stund sitter jag egentligen och försöker skriva en masteruppsats i konstvetenskap, men livet har en tendens att hela tiden komma emellan och jag har insett att jag hade en något naiv tro på att jag skulle kunna rodda både bebis och skrivande i vår. Även om det ser ut att fungera på pappret så pockar livet med sina oförberedda inlägg och planerna omkullkastas hela tiden. Å andra sidan har jag lärt mig genom åren att det är så livet fungerar, det gäller bara att följa med. 

 

Idag hamnar blicken ständigt på nyhetssidorna för att uppdatera om de brutala händelserna som just nu sker i Ukraina till följd av Rysslands attack. Ett grannland som angriper sina grannar. Hur var det nu, älska din nästa, det engelska uttrycket är bättre här… Love your neighbour. Det är svårt att stänga av rapporteringen och oron kryper allt längre in under skinnet. Samtidigt känner jag en sån tacksamhet över att sitta i min trygga skrubb och få slå på tangenterna för att skriva ur mig alla de tankar som flyger runt i huvudet. Jag lever än så länge i en skyddad och priviligerad värld.

 

Tankarna vandrar iväg till tjejen jag träffade när jag var barn, jag minns inte hennes namn, men hon tillhörde en grupp ”tjernobylbarn” som var på återkommande sommarbesök i byn jag växte upp i. Vi bytte adresser och jag fick ett brev på posten med ett kort på henne. Jag minns det så väl, hon stod i en trädgård bredvid en röd blomma, hon hade mörkt långt hår och jeanskläder. Det senare kan vara en efterkonstruktion, men det är så jag minns det. Jag undrar vad det blev av henne, hur hennes liv har sett ut och vad som händer med henne idag. När jag tänker tillbaka på detta vrider det sig i hjärtat.

 

I min uppsats skriver jag om participatory art, deltagarbaserad konst, ett ämne jag försökt att greppa under ett år nu. Det har krockat med pandemin. Det är komiskt på nått sätt att skriva om ett ämne som bygger på sociala kontakter när hela världen stängt ner och levt isolerade under så lång tid. Visst finns det andra rum än de fysiska rummen att mötas på, men det får mig att tänka på hur viktiga de fysiska mötena faktiskt är. Min teoretiska utgångspunkt är Hannah Arendts tankar om det offentliga rummet och pluralism. Hur vi människor framträder inför varandra och vi är inte ensamma utan människor tillsammans. Vårt handlande är inte beroende av ting utan av relationer, de mänskliga relationerna. Vi är både lika och olika och mellan oss skapas olika band.

 

Jag har landat i att undersöka observatörens perspektiv i förhållande till participatory art eftersom jag gång på gång stött på påstående om att det måste till ett nytt sätt att se på denna typ av konst. Det går inte att förhålla sig som betraktare på samma sätt som för traditionell konst eftersom denna typ av konst ofta innehåller mänskliga relationer och inget faktiskt objekt att undersöka.

 

I dagarna har jag börjat läsa Jacques Rancéres bok The emancipated spectator som i första kapitlet tar upp betraktaren som en aktivt handlande deltagare. Detta då betraktaren möter verket eller handlingen med sina erfarenheter och själv sorterar, jämför och tolkar med utgångspunkt i det hen står i. Här kommer åter framträdandet in och jag drar själv mina paralleller till det som sker i Ukraina nu. Vi sitter här och betraktar det som sker, en form av framträdande där huvudrollen ska både visa sin makt och ta ännu mer makt till vilket pris som helst. Hela tiden står vi som betraktare vid sidan av och väger fram och tillbaka hur delaktiga vi ska vara. De sociala mediekanalerna fylls med olika symboliska handlingar, kommentarer och önskan om att kunna göra något rent praktiskt. Hela detta läget skulle kunna analyseras i det oändliga utifrån de perspektiv jag skriver om där konst och livet på ett sätt flyter samman (Obs, jag menar inte att se det som ett konstprojekt) och där handling mellan mänskliga relationer går igen. Min poäng är nog att vi som ser oss som betraktare till detta hemska krig också kan se oss som aktivt handlande människor som med de olika erfarenheter och utgångspunkter kan göra något i det lilla. Börja med att älska din nästa. Love your neighbour.

 

 

 

(Solrosor för Ukraina)