Blogg

Konstkänslor

Konstkänslor

 En heldag på Louisiana

Det är så lyxigt att ha Louisiana på nära håll, i princip rakt över sundet. Vi tog en liten tur över i fredags och prickade in en hel del intressanta utställningar. Dock är det ju inte alltid helt lätt att fokusera fullt ut när man har med en busig 2,5 åring med mycket spring i benen. Lite svettigt blir det allt när de söta händerna gör high five på oljemålningarna. Tur då att halva sällskapet kunde inta barnhörnan och skapa egen konst medan övriga kunde spana in de stora utställningarna utan att svetten pärlar sig längs ryggraden.

Vi prickade bland annat in sluttampen av Louise Bourgeois – Structures of existence: The cells och den nyöppnade utställningen av William Kentridges Thick time. Två gripade utställningar, men på olika sätt. Lite splittrad i huvudet önskade jag att jag hade läst in mig lite på de båda konstnärerna i förväg då jag lämnades med en känsla av att jag inte fick grepp om det jag såg och ändå kände jag mig så berörd. Det är väl så konst ska vara, berörande och något som får tankarna att spinna. En sak är säker, konst är förlösande och jag får alltid behovet av att skapa själv för att frigöra de hinder och tankar som låst sig hos mig. Jag måste bara våga ta ut svängarna ännu mer, för det finns mycket kraft inom mig som måste ut.

Louise Bourgeois, 1911-2010, var en fransk konstnär boende i New York. Hon inspirerades mycket av sin barndom och traumatiska upplevelser i sin konst och letade efter en känsla som hon ville behålla eller göra sig av med. Huvudfokus vid denna utställning var hennes verk The cells, 25 uppbyggda rum som innefattar ordets alla betydelser, fängelsecell, klostercell och celler i kroppen.

Sydafrikanske William Kentridge, f. 1955, är en multimedia konstnär som är känd för sina teckningar, filmer, skulpturer, performances och teater- och operaproduktioner. Man får ta del av en visuellt svart/vit värld som fokuserar på människan i centrum- de kolonialiserade, de reglerade, de undertryckta och de drömmande. Den starkaste upplevelsen var känslan av att stå inne i konstverket, eller snarare mitt i processionen i verket More sweetly play the dance. ​En film som skildrade människor som går igenom livet.

Jag ska definitivt läsa in mig lite mer på dessa två konstnärer. En annan sak med Louisiana är att det är svårt att gå förbi butiken, alltså både svårt att missa den eftersom den knyter ihop hela stället och det är svårt att låta bli att kolla in vad för något inspirerande som finns. Jag blir framförallt inspirerad av att göra bokinköp. Håller mig oftast p g a den danska kronan och kollar upp dem på hemmaplan sen, men det är svårt att låta bli att köpa något litet minne. Några vykort och en liten bok om Bourgeois fick följa med hem.

Lite stolt blir man även när man hittar finheter från Caia of Sweden i Louisianabutiken. Caisa som står bakom märket har jag lärt känna genom Instagram, vilket ledde till att hon var med på vår första Formskapetbazaar. En superhärlig tjej som jag ofta springer på spontant när jag är i Köpenhamn.

En modig lunch #1

En modig lunch #1

Josefin Bernebring

Det är sol och Alla hjärtans dag, vad kan väl då va bättre än att boka in en dejt. Jag kickade igång mitt lilla projekt #enmodiglunch med *trumvirvel*  en granne! Världen är inte så stor och Helsingborg är verkligen litet. Det visade sig att jag och Josefin bor i samma kvarter, hon har sitt hus på en tvärgata från mitt. Tänk så isolerad man egentligen är på något vis. Jag behöver nog gå lite rundor kring kvarteren och hälsa på folket runtomkring. ( Jag har ju bara bott i huset i snart 4,5 år…)

Men, vilken lyx att det bor en tjej till i mitt kvarter som jobbar i sitt egna företag och funderar kring samma saker i livet som jag. Det blev en långlunch på Koppi fylld med spretiga tankar om livet som jag ser fram emot att prata vidare om framöver, kanske på en spontan förmiddagskaffe i vårsolen när vi både längtar efter lite snicksnack efter för mycket ensamjobb.

Nu var det inga problem att prata bort tiden, men för att styra upp #enmodiglunch lite så ställde jag några frågor till Josefin som jag själv funderar kring och försöker formulera.

Vem är du?
Jag är en nyfiken entreprenör som letar alternativa vägar i jobbet. Jag vill inte ha ett 8-17 jobb, utan jag vill lägga upp det på ett annat sätt.

Jag har börjat tro att allt är föränderligt. Det är okej att ändra uppfattning om saker, för det är genom det man utvecklas. Jag är lyhörd på livet, men jag är även en helt vanlig tjej. Lite sprallig och rastlös kanske då jag ofta bytt jobb, men det handlar nog mer om att jag känt mig färdig och vill göra något nytt.

Vad drömmer du om?
Jag drömmer om att bosätta mig utomlands med min lilla familj. Jag drömmer även om att kunna leva på min dröm, alltså agenturen, som jag driver nu.

Vad är din drivkraft i livet?
Min drivkraft är min sambo och vår lilla familj som får mig att må bra. Jobbmässigt så har jag ett tydligt ekonomiskt mål uppsatt som en drivkraft.

Vad inspireras du av?
Av så mycket. Människor, platser, byggnader, stilar, allt verkligen. Den inspirationen plockar jag med bitar av till hur jag inreder, hur jag vill jobba, hur jag vill vara som människa, hur jag vill klä mig och så vidare.

Vad gör du för att vända en dålig dag?
Vissa dagar låter jag mig bara ha det. Ibland är det ok att ha det så, jag tänker att man kan ta igen det någon annan gång. Tar kanske bara en paus och kommer igen sen. Men jag försöker ändå ställa om tankarna för att det ska bli bättre och ibland slänger jag in att det löser sig, även om det inte gör det av sig själv.

Vilken är din favoritplats?
Drömfavoritplats – någonstans i solen. Den realistiska favoritplatsen är hemma, det är där jag tankar energi.

Vad är ditt livsmotto?
Jag har inget, men jag kanske skulle skaffa ett.

En modig lunch

En modig lunch

Step out of your comfort zone

Att arbeta på egen hand kan bli lite ensamt ibland. För visst finns det en poäng med kafferast och lunchpaus tillsammans med andra. Att få ventilera lite tankar eller bara komma ut ur bubblan som man varit i en stund. Jag har känt ett tag att behovet av att träffa nya människor blir starkare. På nått sätt så har jag intalat mig att jag är något av en ensamvarg, men har kommit fram till att det inte alls är så. Jag är bara lite osäker på hur jag ska göra och har fastnat lite i gamla hjulspår samtidigt som jag intalar mig att jag inte är så intressant. Jag har ett stort sug efter att vara social och fungerar bäst och är som mest kreativ när jag fyller på med social stimulans och gärna så ofta som möjligt. Därför tog jag mod till mig att slänga ut en fråga på Instagram om någon, vem som helst, ville luncha med mig. Poängen är att luncha med någon som jag inte känner så väl eller inte känner alls. För tänk vad spännande det kan vara att möta människor öga mot öga utan krav på att man ska leverera något. Man bara möts, människa mot människa.

Att slänga ut en modig fråga i den okända är ju lite pirrigt, för det gäller ju att det finns någon som är lika modig och nappar på idéen om att luncha med någon man inte känner, i detta fallet jag. Därför blev jag så glad när jag nu kunnat boka in tre luncher redan. Detta ska bli så spännande och jag hoppas få ta del av nya perspektiv på livet genom dessa luncher. #enmodiglunch