Blogg

Ung svensk form

Ung svensk form

Dunkers kulturhus i Helsingborg visar just nu utställningen Ung svensk form – special edition, som grundar sig i den återkommande utställningen Ung svensk form där unga konstnärer och formgivare inom produktdesign, textil, mode, arkitektur och konsthantverk har möjlighet att ansöka för att bli uttagna till den årliga vandringsutställningen. Utställningen på Dunkers är en specialutställning där bidrag från flera olika år visas med det gemensamma temat hållbarhet, både socialt och materiellt. Curator Charlotta Jönsson berättar att de hade tre kriterier som utställningenprojekten skulle uppfylla. Det var hållbarhet, idéprocess och hantverkskunnande något som projektledarna för utställningen även ville förmedla som en röd tråd genom utställningen även in i utställningsgestaltningen.

Utställningen består av 29 bidrag av 32 kreatörer och visare en bredd av modekreationer med hantverkskunskap i centrum, konceptuella produkter som ifrågasätter materialet såväl som människans förhållning till naturen och det vi omger oss av. Även experimentella musikinstrument och undersökandet av arkitektur för boende vidrörs. Inramade av utställningsarkitekten Karin Sundbergs moduler, som samverkade med lokalens arkitektur och utsikten över sundet, skapade dessa små öar eller snarare båtar som samlade ihop de olika formerna, materialen och uttrycken till en helhet.

Modedesignern Josefine Gennert Jakobsson beskriver sitt projekt Mural dressing som ett undersökande av tuftningsprocessen i en lek med grafittikonstens domäner. Tuftning som ofta används vid skapande av mattor har i hennes projekt fått ligga till grund för skulpturala klädesplagg i en färgsprakande explosion. Gennert Jakobsson använde grafitti som inspiration då det är en snabb arbetsprocess som kräver bra planering i förväg, men där resultatet ofta kan bli oväntat och oförutsägbart. Gennert Jakobsson berättar även hur hon arbetar med text, likt grafittins budskap, och i hennes projekt handlar texterna om konflikten mellan inre intentioner och de yttre kraven som blir som en reflektion över vår tids fokus på jaget och den enskilda individen.

Ett projekt som stod ut lite extra under visningen var formgivare Kristina Schultz examensprojekt från Konstfack, 100 dagar av behov och begär där hon undersökte behoven i ett hem genom att tömma sin lägenhet och börja om från början. Stegvis diskuterade hon och hennes familj fram vilken typ av prylar de behövde för att tillgodose de primära behov som uppstår i livet. Utefter det valde Schultz att tillverka dessa produkter själv vilket resulterade i relativt primitiva ting med ett lekfullt, nästintill barnsligt formspråk. På så sätt ifrågasatte hon inte enbart den onödiga konsumtion vi omger oss av utan även formgivarens roll som någon som inte kommer i kontakt med hantverket i sitt arbete. De taktila känslan stod i centrum, känslan av något skapat både gällande material, men även i formen.

Schultz berättade även problemtiken kring projektet som ett examensarbete då det inte blev godkänt av hennes handledare eftersom denne menade att detta inte var design eller formgivning. Detta konstaterande ger projektet ännu större värde, för vad är egentligen formgivning, vilka behov ska det tillgodoses och varför provocerar ett projekt som ifrågasätter hemmets funktion såväl som människans konsumtion och formgivarens roll att navigera i detta? Det är just detta som är problematiken kring utvecklingsarbetet för att nå en mer hållbar värld. Vågar ingen sticka hål på bubblan av hur vi bör förhålla oss till produkter kan vi inte heller gå till botten med hur vi ska vända våra konsumtionsbeteende. Som betraktare och konstkritiker blir det tydligt hur låsta även institutioner är på hur saker och ting ska vara för att kallas design. Dessa institutioner, skolor, som är till för att utveckla morgondagens formtänk behöver även de tänka om och ifrågasätta invanda mönster om inte de ska fortsätta producera fram ett masskonsumtionsmönster.

Det är väldigt intressant att Dunkers gör plats för denna typ av designutställning och jag hoppas att det leder till fler utställningar som behandlar samhällsfrågor, hållbarhet (även om det kan kännas som ett urvattnat begrepp) och konceptutvecklingsidéer som ifrågasätter invanda mönster.

Utställningen har vernissage i morgon som av en händelse är Black Friday vilket är ett intressant sammanträffande gällande fokus på hållbarhetstemat. Det blir till en bra motpol i konsumtionshetsens dagar. Utställningen håller på till 29 mars 2020. Väl värd att besöka!

Hoppet och hopplösheten sitter i jeansen

Hoppet och hopplösheten sitter i jeansen

Med risk för att låta som en gammal tant så har jag funderat på följande. Jag försöker ha som rutin att gå en morgonpromenad varje vardagsmorgon för att komma in i jobbmood. Jag jobbar oftast hemifrån och behöver känna att jag går till jobbet. Det gör mig lugnare och mer redo att ta mig an dagen.

Hur som helst, ofta går jag genom ett gymnasieskoleområde och det får mig att reflektera över världen. För här blir det på ett sätt ganska tydligt. Vi lever i en värld av respektlöshet. Det visar sig på sättet vi klär oss, hur samhället ser ut och generellt hur den enskilda individen för sig.

Under min tonår mätte jag mycket i förhållande till jeans. Vad saker och ting kostade i förhållande till ett par jeans och självklart vad som passade till ett par jeans. “Det funkar bra till jeans”, ja, allt passade i princip bra till jeans oavsett tillfälle. Jeans var helt enkelt måttstocken, för ett par riktigt bra jeans kostade och man letade noga efter de som satt perfekt.

Jag tänker att varje tidsepok speglas i klädstilen och tittar man på denna tidsepoks mode blir det på ett sätt åter tydligt. Jeansen ska va trasiga, mycket trasiga. Inte sådär skönt trasiga som när man använt ett par hela jeans och älskat dem ofantligt tills det gått sönder. Utan de ska va trasiga från början. Stora hål som får benen att vilja hoppa ut, springa iväg och gömma sig. Lyfter man blicken från jeansen speglas sen den där tröttheten i ansiktet. Det ungdomliga glowet är bytt till en fasad som viskar hopplöshet. Kan det va så att vi gett upp innan vi ens börjat den långa livsresan. För är det inte lönt att låta jeansen färdas med dig och förändras i takt med att du förändras? Slitas och nötas när du gör det? Ofamna dig när du behöver trygghet? För många av oss känner nog igen känslan av när favoritjeansen åker på och man pustar ut och känner äntligen!

För mig är det någon sorts tillfredställelse att skymta de första spåren av ett hål på mina jeans. De reflekterar vem jag är, hur jag sliter dem hänger mycket på hur jag jobbar, rör mig och använder dem. Och jag sliter verkligen ut jeansen. Jeansen på bilden är ett sådant exempel. De går till och med sönder när jag lagar dem nu.

Men som slutknorr kanske det är läge att tänka lite hållbart. Jeans är gjorda av bomull och bomull är en ack så ej hållbart odlad vara på grund av all vattenmängd som behövs vid odling bland annat. Så min i särklass mest inköpta produkt på second hand den senaste tiden har varit just jeans. Jag förundras så över alla som skänker iväg sina gamla, knappt slitna jeans för att modellen kanske inte är så trendig eller för att man anser sig ha för många eller vad det nu kan va. Mitt bästa tips är att hålla utkik efter rätt storlek och sen eventuellt justera modellen till att kännas mer i tiden.

De som skriker högst skapar sanningen.

De som skriker högst skapar sanningen.

Kontraproduktivt

Instagram, den ständiga källa till sanningar. Eller? Det blir farligt när det handlar om politik. Jag kan inte hjälpa tänka på vilka konsekvenser det kan få om man inte väger orden väl.

Innan jul scrollade jag igenom mitt flöde och fastnade vid en högt uppsatt politikers inlägg. Det handlade om ett ämne jag tycker är viktigt och jag kan till viss del förstå frustrationen som fläktes ut i inlägget. Men det var något jag inte kunde släppa med det, något som började skava. Scrollade igenom alla ca 250 kommentarerna som bestod av majoritet hejarop i sann Instagramanda, men bara två kommentarer som ifrågasatte. Så jag författade en kommentar för att ifrågasätta. Hoppades på svar, fick ingen respons. Här tappar vi sanningen. Det stör mig för vi skapar en svartvit värld där man antingen är för eller emot, men inget däremellan. Det är inte konstigt världen står och stampar när vi inte kan se runt problemen och utveckla dem och utvecklas av dem. Det blir inte mycket kamp vid barrikaderna utan mest smutskastning från den trygga vrån. Är vi den förlorade generationen?

Jag upplever hela politiken som otroligt kontraproduktiv. Istället för att kämpa för sina värderingar, vara tydlig med var man står och förmedla sina visioner så klankar man ner, belyser och fokuserar på sina motståndare. Kanske dags att påminna alla om att fråga sig hur jag kan göra saker till det bättre. Skippa maktspel och röstfiske och faktisk tänka vad som behöver göras utifrån den specifika utgångspunkt som serverats frivilligt eller ofrivilligt. Lite kreativt tänkande är vad jag efterlyser.

Jakten på den rätta platsen

Jakten på den rätta platsen

Kampen om lycka och vad är att lyckas egentligen

Det har suttit långt inne, för återigen, vem är jag att komma här och vädra mitt inre känsloliv? Men så plötsligt kom rubriken till mig och behovet att sätta tankarna på pränt för att bena ut de där sanningens orden för mig själv. För det är ju det texterna handlar om, ett sätt att ge mig själv terapisamtal och se mönstren klarare. Om så bara för stunden, för jag är tydligen klokare i teorin än i praktiken. Det är märkligt ändå eftersom jag är en väldigt praktiskt lagd person.

Jag är den starka förespråkaren av att man ska följa sina drömmar, jag tjatar ofta om det och peppar andra, men när det kommer till mig själv dribblar jag bort målet och låter den där negativa självkänslan ta över. Sen sitter jag i mitt kök en tisdagskväll och funderar över vad som gör en lycklig och varför jag sällan känner att jag lyckas. Samtidigt tittar jag på när mannen kaklar de sista raderna i en galen köksrenovering som undertecknad drog igång spontant förra sommaren trots att renovering har blivit en sorts stressutlösande faktor. Vi kan nog enas om att ett ursnyggt och superhärligt kök tyvärr inte skapar den där långvariga och tillfredställande lyckan man så ofta föreställer sig innan. Men med det sagt vill jag ändå understryka att köksrenoveringen var superlyckad och jag är väldigt nöjd och glad över resultatet.

Problemet är att jag förblindas, som så många andra, av andras lycka och framgång. Och visst, många ser nog det som att jag följer mina drömmar rakt av och kanske gör jag det egentligen, men ser det inte själv. För jag behöver hjälp att strukturera upp alla mina drömmar, idéer och önskningar. Kanske inte bara strukturera upp dem, utan även hjälp att fylla i de luckor som jag helt enkelt inte kan eller har tid över för. För stressen över att lyckas, eller inte lyckas, hänger över mig konstant som regntunga moln i november. Det kväver både kreativitet och självförtroende och slutar med att energin läggs på saker där mina kvaliteter inte får utlopp och så börjar jag ifrågasätta om jag verkligen är en kreativ person.

Men jag är ju en kreativ person. Kan man då koppla ihop lycka och jakten på den rätta platsen? Att det är lättare att känna lycka om man är på rätt plats? Och vad är då rätt plats? Ja, det är tydligen inte i genom Instagramfilter. Det vet vi nog alla vid det här laget. Den rätta platsen för mig, tror jag, är där jag får växa, utmanas och samtidigt känna att jag får utlopp för det jag är riktigt bra på.

Jag har tänkt mycket på vad jag är bra på den senaste tiden. Ofta har jag fokuserat på vad jag borde vara bra på istället för det jag faktiskt är bra på. Det har nog handlat om någon sorts tro på längtan efter att passa in i för tillfället lämplig efterfrågan eller mall. Från och med nu ska jag hålla fokus på vad jag faktiskt är bra på. Så påminn mig gärna om ni märker att jag tappar fokus.

Jag är en kreativ visionär. Jag är bra på att komma på idéer och projekt. Att skapa och arbeta med händerna är nästa lika viktigt för mig som att andas. Jag har ett öga för detaljer, är bra på att se visuell potential och har en grym känsla i att känna av strömningar och trender. Dessutom är jag bra på att stötta och peppa andra och har lätt för att se utvecklingsmöjligheter i andras idéer. Sen är form, visuell balans, material och textur väldigt viktigt för mig. Med denna lilla beskrivning är det väl lika bra att kasta ut en platsannons. Den rätta platsen för mig sökes. Det kan vara allt från en anställning på en kreativ arbetsplats, ett jobbuppdrag, en kompanjon eller en härlig middagsbjudning (gärna med champagne) där jag får ta på mig ett par klackar och mitt röda läppstift.

SparaSpara

SparaSpara