Blogg

En modig lunch med Jenny Petersson

En modig lunch med Jenny Petersson

nov 5, 2025 | ,

Den skrivande människa

Det fanns en tid när jag hamnade i lokala tidningar lite då och då. Jag inser att det känns som en svunnen tid i pappersformat och det får mig att undra vad jag egentligen pysslat med de senaste 10 åren. Lika länge sedan är det jag träffade Jenny Petersson som skrev vissa av de artiklarna. Men så fladdrade hon förbi i mitt LinkedIn-flöde för ett tag sen och jag bokade in en lunch med henne för att vända på rollerna så att jag fick ställa lite frågor till henne istället.

Jag förundras varje gång jag har en modig lunch över hur närvarande samtalen blir direkt och jag tänker att det gör något med vårt inre att mötas ansikte mot ansikte. Speciellt när det inte finns en uppstyrd agenda, utan när det mänskliga mötet i dess enkelhet är i fokus. Detta samtalet kretsade mycket kring att AI faktiskt konkurrerar ut skrivande människors roll och att det måste till en balans mellan AI som verktyg och människans kreativa kunskap. Det ena behöver inte utesluta det andra. En arbetsplats består faktiskt av så mycket mer än mätbar produktivitet, det är också en plats för människans perspektiv, kunskap och de mänskliga mötena.

De mänskliga mötena gick som en röd tråd genom hela samtalet. Från jobbsökarprocesser i motvind till det fria kulturlivet i Helsingborg och vidare till ensamresor där man blir extra sedd av restaurangpersonal. Slutsatsen är att värna de mänskliga mötena, det är där vinsten finns.

Tack Jenny för ett fint samtal!

Vem är du?
Social Ödåkrabo med stor kärlek för trädgård och träning. I 25 år har jag identifierat mig som copywriter och journalist. Jag tycker verkligen om sociala kontakter, möten och människor som ger energi.

Vad är mod för dig?
Jag gillar trygghet och att ha kontroll. Så mod för mig är att pusha de gränserna. Att göra saker man egentligen inte vågar. Det kan också vara att räcka ut en hand och be om hjälp.

Vad är din drivkraft?
Min drivkraft har alltid varit att serva nordvästskåningar med berättelser om vad som händer. Det är även att skapa mötesplatser för människor.

Hur ser du på begreppet autentisk?
Jag har alltid tyckt att det varit viktigt att säga vad man tycker och tänker. Har svårt för ytlighet utan gillar när det finns substans i saker man gör.

Vad är framgång för dig?
I mitt yrkesliv har det ofta mäts i hur många man nått. Det är även en framgångsfaktor när man märker att människor uppskattar de mötesplaster man gör. För mig är det viktigt att vara ett nav och när jag har en sån position känner jag framgång.

Hur gör du för att landa i nuet?
Jag är väldigt mycket i nuet när jag har mycket att göra.

Hur ser du på frihet?
Jag älskar frihet, verkligen.

Den ofrivilliga fastan

Den ofrivilliga fastan

okt 24, 2025 |

Ett in-between

Jag läste precis ut Gud är inte plåstret av Tomas Andersson Wij. Boken är skriven som 2025 års utgåva av ärkebiskopens fastebok, texter att reflektera över i just fastan, den 40 dagar långa perioden innan påsk. Jag har tänkt hela året att jag skulle läsa boken, men det har inte blivit av förrän nu. Jag har generellt inte läst så mycket som jag önskar och brukar under året som gått, för hjärnan har fullt upp att bearbeta andra saker och varje gång jag satt mig med en bok har jag fått läsa om meningarna så många gånger att jag till slut gett upp.

Anledningen till att jag blev nyfiken på just denna bok är framförallt på grund av författaren, denna låtskrivare jag lyssnat mycket på genom åren. Musikaliskt är jag svag för män som skriver och sjunger melankoliskt om livet, den inre kampen, det svåra, men också sanningen av att vara människa. Det slår an på min själ och jag identifierar mig med vandringen i livet. Jag tänker också att det är något med rösten, den maskulina, lite raspiga rösten som bidrar till nån sorts balans i mitt feminina jag.

Både Tomas Andersson Wij, Peter LeMarc och nu senast Jens Hult befinner sig på min spellista. Jens Hults skiva Ärligt misstag pluggar jag in i lurarna med hög volym när jag ställer mig i stakmaskinen på gymmet. Den har hjälpt mig dra ut väldigt många olika känslor i det enformiga stakandet och kommer man närmre mig där kan man se hur jag ropar ut i tystnad att jag är ”klämd emellan hårda ställen av stenarna” eller ”allt jag behöver är semester från mig själv”. Kanske är det tur att jag står med ryggen mot resten av gymmet och riktar kraften ut genom rutan istället. Tänker att det är en ganska aktiv och expressiv typ av meditation i alla fall. Och behöver vi inte alla semester från oss själva mellan varven?

Tillbaka till boken, för den fick mig att inse att jag befinner mig i nån sorts ofrivillig fasta. Jag har sett de senaste åren som nån sorts mellanrum, att jag befinner mig i ett ”in-between”. Jag är mellan uppfattningen av den jag trott mig vara till den jag faktiskt vill vara och är. Fastan för mig har bara varit en kyrklig kalenderpunkt och något jag inte gått in i då jag inte känt någon större mening med det. Det kan också bara har varit rent ointresse. Jag förstår inte helt vitsen av att avstå från saker under en specifik period, när man kanske egentligen behöver se över sina vanor generellt och hitta en långvarig och hållbar balans. Risken med att följa en själslig diet kan medföra någon sorts jojobantning som inte ger något i längden. Absolut behöver man stanna upp och reflektera över saker, det är jag stor förespråkare av. Dock behöver det kanske ske på olika vis för att hämta hem sig själv och tränga undan bruset som pockar på uppmärksamhet hela tiden. För bruset finns där alltid oavsett om jag avstår från mobilscrollande eller sötsaker i 40 dagar.

För mig handlar nog den här ofrivilliga fastan om att möta mig själv, inte som någon som gör ”alla rätt” och kan bocka av duktighetslistan, utan istället att möta och förstå det inre skavet. Möta mina skuggsidor och bjuda med dem som en del av min helhet. Att förstå vad som håller mig tillbaka, vad jag tränger undan och hur jag steg för steg kan vara hela jag. Jag har utsatt mig, men har även blivit utsatt för ofrivilliga prövningar under denna fastan och jag inser att för varje sak som läggs till får jag vända tillbaka och möta mig själv på nytt. Förstå lite mer och justera för att kunna ta mig an nästa utmaning. Jag vill inte påstå att det är en lätt väg att gå, men det är rätt för mig, även om det innebär att tårarna sprutar på gymmet eller uppgivenheten smärtar som ett trasigt skoskav i vandringskängorna. Jag är precis på den plats jag behöver vara nu, även om den är mörk och snårig och inte ett dugg lustfylld och härlig. Det är en befriande känsla för en som alltid längtat bort.

Gud är inte plåstret är enligt min uppfattning en klockren titel då trons ramar lite för enkelt plåstras på som en universallösning. Men ett plåster kan lätt tappa fäste och trilla av och då tappar det sin funktion av att fånga upp blödningen. För står man vid förtvivlans rand hjälper det föga när någon säger att man ska lämna alla sina bekymmer till en gud. Problemen kvarstår ju om jag inte aktivt behandlar orsaken och fortsätter framåt. Kanske finns gud i en aktiv handling av att någon faktiskt hjälper mig tvätta såret, ger det tid, luft och bra förutsättningar för att läka. Kanske är det som TAW skriver att ” Gud är inte plåstret, utan såret”. Sårbarheten som vi möter i vår förtvivlan är en kanal och en läkeprocess, för vissa kanske en gud och för andra en strategi att ta sig genom livet.

Jag skriver mig igenom den här fasteperioden, vissa delar publicerar jag i bloggen och andra spar jag då jag känner att de är för nära min sårbarhetskärna just nu. Det intressanta är att blicka tillbaka och se var denna ökenvandring fört mig och därför kan jag också vila i att famla i mörkret för den fortsatta vandringen pågår ändå. På ett sätt känner jag mig mer kreativ nu än på många år, reflektioner och texter flödar ut som en forsande flod då jag sakta lossar på fördämningen som jag använt för att skydda mig själv. Skaparkraften har verkligen visat sig för mig detta året, vissa skulle kanske se det som en gudomlig kanalisering, andra tänker att det är en hantverkskunskap och jag, ja, jag känner bara att mina händer gör precis det som de behöver göra. De kreativa blockeringarna sitter bara låst av tanken och en tilltufsad självkänsla.

Detta är ingen recension av boken, men jag vill gärna tipsa om att läsa den oavsett om man har en tro eller inte då den ger perspektiv på livet och det existensiella utforskandet. TAW prackar inte på en tro utan gör snarare upp med arvet och reflekterar över vad tron är för honom. Precis som jag skrivit i tidigare inlägg så behöver man kanske gå vissa vägar, omvägar och villovägar för att hitta hem igen. Vi är ju trots allt människor med tankar och känslor och kanske med en vilja av att finna någon sorts frihet.

Kanske behöver vi gå i mörkret för att se ljuset, kanske behöver vi fasta och festa på samma gång. Kanske behöver vi staka oss igenom smärtan för att sedan helt plötsligt vila i en nedförsbacke. Båda delar får plats och kanske är det brytpunkten mellan dem som skapar en framåtrörelse.

Tacksamhet

Tacksamhet

okt 13, 2025 | ,

Allt kommer bli bra

Kraschlandade in i helgen och kände mig ganska tillplattad. Fredagar har tydligen blivit en dag för tråkiga besked vilket gör att fredagskänslan blir lite avmätt. Denna gång var det en dröm som gick i kras, igen, och för en vecka sen sa jag att går inte det ger jag upp. Det blir liksom svårt att se ljusning när man verkligen tror att det är ens tur nu. Det var det inte, så jag grät en skvätt, gick en promenad i blåsten och försökte förstå varför när allt tydde på att det faktiskt skulle gå vägen. ”It’s not rejection, it’s redirection”. Det är svårt att tro det när man faktiskt försökt sig på det mantrat tidigare. Vad är det jag missar denna gången?

Men sen gick jag och reflekterade över omdirigeringen och började leka med tanken om att vara tacksam över det istället för djupt besviken. Vad händer om jag börjar tacka för att det inte blev av som jag tänkt? Att det faktiskt finns något bortom min önskan som är mycket bättre än vad jag kan förstå. Jag har ju hört solskenshistorier, önskat att få uppleva dem själv, men aldrig riktigt kommit dit. Kanske har jag inte gett mig hän fullt ut i det okända, men nu finns det ju faktiskt inte mer att förlora. Det kanske börjar med att säga tack. Tack för att jag inte fick den platsen som jag inte skulle va på trots allt.

Tacksamhet, jag ska erkänna att det är ett begrepp som skaver en del. Att vara tacksam, det är klart att det är något att sträva efter, men ibland är det väldigt svårt att känna. Speciellt om det förväntas av en när känslorna krockar. Jag inser hur jag brottats med det så länge jag kan minnas och tänker att det har med förväntningar att göra, både andras och egna. Att bli pålagd en tacksamhet över något som man inte valt själv och känner inte är rätt för en. Eller att leta tacksamhet i det stora, synliga, det som man kan visa upp som ett kvitto på att man lyckas. Jag skulle tro att det är det som är problemet när man drunknar i besvikelse, det är ett misslyckande.

Det är svårt att vara tacksam när något man önskat så innerligt inte blir av, känslan av besvikelsen blir så stor och ibland svår att hantera. Att då försöka fånga känslan innan besvikelse och självömkan tar över, ta ett steg tillbaka och se det från ett annat perspektiv, blir mer produktivt och gör att det är lättare att se vägen framåt. Det fungerade faktiskt denna gång. Jag valde att tacka för att min önskan inte gick i uppfyllelse och kunde istället se hur jag skärpte blicken åt ett annat håll. Att vara tacksam i de små detaljerna, även när man inte har ett resultat eller en klar vägbeskrivning framåt.

Jag fortsatte min tacksamhetsreflektion med att skapa en spellista på Spotify som fick rulla genom helgen och känner stor tacksamhet till hur musik bidrar till läkande kraft. Så när det stormar i livet, när saker inte blir som en tänkt, när drömmar går i kras, när besvikelsen sköljer över en, när livet känns motigt och svårt…. Då är det kanske dags att ändra strategi till att säga tack.

Och nej, jag ger inte upp, jag ändrar bara riktning.

Konstvärk

Konstvärk

okt 8, 2025 | ,

Att lyssna i tystnaden

Jag satte mig på golvet i min dotters rum och drack en kopp kaffe och lyssnade på en podd som tog upp ämnet slow down. När du saktar ner kan du tänka, när du tänker blir du tydlig och när du är tydlig kan du sätta riktning med en ärlighet och öppenhet. Detta rummet var tidigare mitt arbetsrum, här har jag suttit många timmar och vänt och vridit på tankar och analyser och gjort ett riktigt bra jobb.

De senaste veckorna har jag känt ett kaos inom mig på grund av alla platser jag borde vara på för att nån ut och ändå når jag inte, för världen snurrar för fort i en upptagenhet av överlevnad. Vi spelar ett spel som går ut på att den som hörs mest får mest plats och det gör mig så trött när jag öppnar sociala medier och sköljs över av oombedda livsråd, innehåll utan djup och konton jag inte valt att följa. Alla mina egna val försvinner i bruset och jag känner mig fången i mitt egna flöde. Fången och beroende. Det skapar definitivt stress och känsla av otillräcklighet, så jag måste påminna mig om och om igen om att djup tar tid, det är en process. Ändå hamnar jag återigen i looparna, även om jag har rutiner som trycker mig ur de destruktiva linjerna. Ett av dem är att stanna upp och sitta i tystnad. Att våga sitta i tystnad kräver tålamod, att inte ge upp första gången för att tankarna vandrar iväg och rastlösheten lockar en sträcka sig efter mobilen. Ändå hamnar jag allt som oftast i ett delat fokus. Men när jag väl saktar ner och går in i ett tystnadsflow då bubblar det av intressanta rubriker, insikter och idéer. Ofta slutar det med att jag skriver av mig efteråt. De gånger jag satt mig ner med hjärtat utanför och axlarna ovanför öronen kan jag sen känna hur kroppen efter en stund landar och hur energin flödar fritt under huden.

Jag inser att jag längtar tillbaka till det lustfyllda skapandet. Det som styrs av det innersta, av mitt egna behov av att uttrycka mig. Det som egentligen inte skapas för någon, utan att det skapas av mig och min drivkraft att uttrycka mitt innersta. Men det är en svår balansgång.

Häromdagen när jag var ute och gick, som för övrigt också är en av de rutiner jag har när tankarna stockar sig, passerade jag en borttappad lapp. Meddelandet var så vackert i all sin felstavning. Det var som att avsändaren förmedlade en sanning utan att veta om det. Konstvärk, jag tänker att det säger så mycket om skapandeprocessen. Konsten kan vara ett resultat av den värk som samlas inombords och för att lindra eller släppa den så måste den ut genom skapandet. Tänker också att det är ett mer produktivt sätt än att skrika ut sin smärta, även om man för stunden kan behöva det med.

Konsten behöver ju nödvändigtvis inte vara en smärta, utan jag är fullt medveten om att det finns alla typer av konstutövande känslobehov. Men kanske möts alla mer eller mindre av någon typ av konstvärk, om det så är vad som uttrycks, självtvivel på sin skapandeförmåga, oro för mottagande osv. Hur som, ska vi leva på vår konst så måste vi möta omvärlden på ett eller annat sätt och det är väl egentligen där dubbelheten finns. För egentligen vill jag bara skapa och göra min grej utan att behöva tänka på att sälja mig i olika kanaler. Det är många roller man bör bära.

Förresten är inte sociala medier en parafras av det verkliga livet eller egentligen alldeles för många olika liv? Inte konstigt att en kan känna sig lite förvirrad över vad som är vad och vem man egentligen själv är.