En stadig grund

Jag är en regelbunden gymbesökare och ofta brukar jag sticka till gymmet tidigt på söndag förmiddagar. Att stå och spegla mig bakom skivstången har blivit en sorts terapi för mig. Jag började med ryggen mot spegeln för att sakta, steg för steg vända mig och titta mig djupt i ögonen. Nu synar jag mig från topp till tå och omsluter mig med så mycket kärlek att det snart kommer flöda över till dem som passerar.

När jag står där med musiken som strömmar ur lurarna kan jag inte låta bli att fundera över vad alla andra på gymmet tänker på. Vad som rör sig i deras inre. Jag tänker att det är lustigt hur vi flyter runt här som små öar och gör vår grej i vår egna bubbla. Ensamma, fast tillsammans. Ibland två och två. Kanske är det då ett sätt att hitta tillbaka till tvåsamheten som en sista chans innan veckan är slut och vardagscirkusen drar igång på nytt. Det är dessutom ganska konstigt att vi tar vår lediga tid till att gå till en lokal för att lyfta skrot, dra i några vajrar eller jogga på ett band när vi har hela naturen som lekplats. Vi bygger ett liv som bygger på att vi också måste pressa in att bygga upp våra kroppar för att inte smälta ut i kontorsstolen eller känna smärta så fort vi reser oss ur sängen från en natts återhämtning. Här finns dessutom ett ständigt brus av rörelse, musik och andra människor att vi inte behöver stanna upp och lyssna på vad naturens ljud faktiskt vill säga oss. Jag tänker att det är lätt att ta till gymmet och de fysiska utmaningarna för att dämpa och kanske ibland döva den inre smärtan. Eller hålla den stången så att den blir hanterbar när måndagen drar igång igen.

Men det är inget att förringa. För mig har det blivit en livlina och jag som kämpat med en instabil grund både fysiskt, mentalt och själsligt har långsamt kunna bygga upp en plattform för hela mitt jag och jag trivs med det. Även om det ibland är en tillflykt är det oftare ett andrum och en stund för att fylla min själ. Jag står här återkommande de söndagar jag har möjlighet, som ett substitut för söndagsgudstjänster. I flera år tyckte jag det var befriande att inte göra något just den tiden och istället aktivt välja att vara hemma. Sen hittade jag på allvar in i träningen och nu är byggandet av muskler en del av min andliga spis. Jag tränar för att stabilisera mig och det börjar ge resultat. För mig som dragits med en lätt skoliosrygg börjar jag äntligen räta ut och stå rakryggad såväl i kropp som i det inre och det har blivit en så stark symbol för hur allt hänger ihop. Den fysiska kroppen och den själsliga. Genom att träna den värnar jag också om den som en helig kropp, något att ta väl hand om så att den orkar möta livets alla utmaningar och upplevelser.

Jag är övertygad om att vi behöver koppla in kroppen som en viktig del av livet. Att inte bara vara i hjärnans system utan även känna med hela vår kropp. Det är min mission även i skapandet. Hjärta, hjärna, händer som skapar helhet. Genom att aktivera alla delar når vi lättare en upplevelse av helhet. Stänger vi ute en del finns risken att vi tränger undan saker som ligger och skaver istället. I värsta fall exploderar det till slut, antingen genom att kroppen säger stopp eller livet plötsligt tar en annan riktning och så står vi där handlingsförlamade och frågar i panik vad vi ska göra. Jag ser det som att jag centrerar mig, när höften smärtar efter uppmärksamhet behöver jag stärka upp grunden ännu mer. När tankarna spretar och känslorna är överallt behöver jag centrerar mig i själen. Det är just det jag gör när jag gör mina marklyft samtidigt som jag omsluter mig själv med kärlek i vad det nu är som utmanar känslorna. Jag samlar ihop mig och fokuserar på stunden här och nu och påminner mig om att allt finns inom mig, kraften och kärleken, och genom lurarna hörs You’re gonna be ok.