Blogg

Hoppet och hopplösheten sitter i jeansen

Hoppet och hopplösheten sitter i jeansen

apr 26, 2019 |

Med risk för att låta som en gammal tant så har jag funderat på följande. Jag försöker ha som rutin att gå en morgonpromenad varje vardagsmorgon för att komma in i jobbmood. Jag jobbar oftast hemifrån och behöver känna att jag går till jobbet. Det gör mig lugnare och mer redo att ta mig an dagen.

Hur som helst, ofta går jag genom ett gymnasieskoleområde och det får mig att reflektera över världen. För här blir det på ett sätt ganska tydligt. Vi lever i en värld av respektlöshet. Det visar sig på sättet vi klär oss, hur samhället ser ut och generellt hur den enskilda individen för sig.

Under min tonår mätte jag mycket i förhållande till jeans. Vad saker och ting kostade i förhållande till ett par jeans och självklart vad som passade till ett par jeans. “Det funkar bra till jeans”, ja, allt passade i princip bra till jeans oavsett tillfälle. Jeans var helt enkelt måttstocken, för ett par riktigt bra jeans kostade och man letade noga efter de som satt perfekt.

Jag tänker att varje tidsepok speglas i klädstilen och tittar man på denna tidsepoks mode blir det på ett sätt åter tydligt. Jeansen ska va trasiga, mycket trasiga. Inte sådär skönt trasiga som när man använt ett par hela jeans och älskat dem ofantligt tills det gått sönder. Utan de ska va trasiga från början. Stora hål som får benen att vilja hoppa ut, springa iväg och gömma sig. Lyfter man blicken från jeansen speglas sen den där tröttheten i ansiktet. Det ungdomliga glowet är bytt till en fasad som viskar hopplöshet. Kan det va så att vi gett upp innan vi ens börjat den långa livsresan. För är det inte lönt att låta jeansen färdas med dig och förändras i takt med att du förändras? Slitas och nötas när du gör det? Ofamna dig när du behöver trygghet? För många av oss känner nog igen känslan av när favoritjeansen åker på och man pustar ut och känner äntligen!

För mig är det någon sorts tillfredställelse att skymta de första spåren av ett hål på mina jeans. De reflekterar vem jag är, hur jag sliter dem hänger mycket på hur jag jobbar, rör mig och använder dem. Och jag sliter verkligen ut jeansen. Jeansen på bilden är ett sådant exempel. De går till och med sönder när jag lagar dem nu.

Men som slutknorr kanske det är läge att tänka lite hållbart. Jeans är gjorda av bomull och bomull är en ack så ej hållbart odlad vara på grund av all vattenmängd som behövs vid odling bland annat. Så min i särklass mest inköpta produkt på second hand den senaste tiden har varit just jeans. Jag förundras så över alla som skänker iväg sina gamla, knappt slitna jeans för att modellen kanske inte är så trendig eller för att man anser sig ha för många eller vad det nu kan va. Mitt bästa tips är att hålla utkik efter rätt storlek och sen eventuellt justera modellen till att kännas mer i tiden.

De som skriker högst skapar sanningen.

De som skriker högst skapar sanningen.

jan 11, 2019 |

Kontraproduktivt

Instagram, den ständiga källa till sanningar. Eller? Det blir farligt när det handlar om politik. Jag kan inte hjälpa tänka på vilka konsekvenser det kan få om man inte väger orden väl.

Innan jul scrollade jag igenom mitt flöde och fastnade vid en högt uppsatt politikers inlägg. Det handlade om ett ämne jag tycker är viktigt och jag kan till viss del förstå frustrationen som fläktes ut i inlägget. Men det var något jag inte kunde släppa med det, något som började skava. Scrollade igenom alla ca 250 kommentarerna som bestod av majoritet hejarop i sann Instagramanda, men bara två kommentarer som ifrågasatte. Så jag författade en kommentar för att ifrågasätta. Hoppades på svar, fick ingen respons. Här tappar vi sanningen. Det stör mig för vi skapar en svartvit värld där man antingen är för eller emot, men inget däremellan. Det är inte konstigt världen står och stampar när vi inte kan se runt problemen och utveckla dem och utvecklas av dem. Det blir inte mycket kamp vid barrikaderna utan mest smutskastning från den trygga vrån. Är vi den förlorade generationen?

Jag upplever hela politiken som otroligt kontraproduktiv. Istället för att kämpa för sina värderingar, vara tydlig med var man står och förmedla sina visioner så klankar man ner, belyser och fokuserar på sina motståndare. Kanske dags att påminna alla om att fråga sig hur jag kan göra saker till det bättre. Skippa maktspel och röstfiske och faktisk tänka vad som behöver göras utifrån den specifika utgångspunkt som serverats frivilligt eller ofrivilligt. Lite kreativt tänkande är vad jag efterlyser.

Jakten på den rätta platsen

Jakten på den rätta platsen

jun 20, 2018 |

Kampen om lycka och vad är att lyckas egentligen

Det har suttit långt inne, för återigen, vem är jag att komma här och vädra mitt inre känsloliv? Men så plötsligt kom rubriken till mig och behovet att sätta tankarna på pränt för att bena ut de där sanningens orden för mig själv. För det är ju det texterna handlar om, ett sätt att ge mig själv terapisamtal och se mönstren klarare. Om så bara för stunden, för jag är tydligen klokare i teorin än i praktiken. Det är märkligt ändå eftersom jag är en väldigt praktiskt lagd person.

Jag är den starka förespråkaren av att man ska följa sina drömmar, jag tjatar ofta om det och peppar andra, men när det kommer till mig själv dribblar jag bort målet och låter den där negativa självkänslan ta över. Sen sitter jag i mitt kök en tisdagskväll och funderar över vad som gör en lycklig och varför jag sällan känner att jag lyckas. Samtidigt tittar jag på när mannen kaklar de sista raderna i en galen köksrenovering som undertecknad drog igång spontant förra sommaren trots att renovering har blivit en sorts stressutlösande faktor. Vi kan nog enas om att ett ursnyggt och superhärligt kök tyvärr inte skapar den där långvariga och tillfredställande lyckan man så ofta föreställer sig innan. Men med det sagt vill jag ändå understryka att köksrenoveringen var superlyckad och jag är väldigt nöjd och glad över resultatet.

Problemet är att jag förblindas, som så många andra, av andras lycka och framgång. Och visst, många ser nog det som att jag följer mina drömmar rakt av och kanske gör jag det egentligen, men ser det inte själv. För jag behöver hjälp att strukturera upp alla mina drömmar, idéer och önskningar. Kanske inte bara strukturera upp dem, utan även hjälp att fylla i de luckor som jag helt enkelt inte kan eller har tid över för. För stressen över att lyckas, eller inte lyckas, hänger över mig konstant som regntunga moln i november. Det kväver både kreativitet och självförtroende och slutar med att energin läggs på saker där mina kvaliteter inte får utlopp och så börjar jag ifrågasätta om jag verkligen är en kreativ person.

Men jag är ju en kreativ person. Kan man då koppla ihop lycka och jakten på den rätta platsen? Att det är lättare att känna lycka om man är på rätt plats? Och vad är då rätt plats? Ja, det är tydligen inte i genom Instagramfilter. Det vet vi nog alla vid det här laget. Den rätta platsen för mig, tror jag, är där jag får växa, utmanas och samtidigt känna att jag får utlopp för det jag är riktigt bra på.

Jag har tänkt mycket på vad jag är bra på den senaste tiden. Ofta har jag fokuserat på vad jag borde vara bra på istället för det jag faktiskt är bra på. Det har nog handlat om någon sorts tro på längtan efter att passa in i för tillfället lämplig efterfrågan eller mall. Från och med nu ska jag hålla fokus på vad jag faktiskt är bra på. Så påminn mig gärna om ni märker att jag tappar fokus.

Jag är en kreativ visionär. Jag är bra på att komma på idéer och projekt. Att skapa och arbeta med händerna är nästa lika viktigt för mig som att andas. Jag har ett öga för detaljer, är bra på att se visuell potential och har en grym känsla i att känna av strömningar och trender. Dessutom är jag bra på att stötta och peppa andra och har lätt för att se utvecklingsmöjligheter i andras idéer. Sen är form, visuell balans, material och textur väldigt viktigt för mig. Med denna lilla beskrivning är det väl lika bra att kasta ut en platsannons. Den rätta platsen för mig sökes. Det kan vara allt från en anställning på en kreativ arbetsplats, ett jobbuppdrag, en kompanjon eller en härlig middagsbjudning (gärna med champagne) där jag får ta på mig ett par klackar och mitt röda läppstift.

SparaSpara

SparaSpara

Nytt år, forsatta önskningar

Nytt år, forsatta önskningar

jan 15, 2018 |

Nyårslöfte

Eller jag vill inte kalla det ett löfte. Min intention med detta nya år är att fortsätta sträva efter att bli förlöst. Fri från nedtryck av mig själv. Jag ska utmana mig själv, blomma ut och njuta.

Jag fick en nyårskris, jag var inte färdig, hade inte blivit förlöst och fri 2017 som var mitt mål förra nyår. Kände mig grå och genomskinlig. Fick en inre stress över alla klyschiga sammanfattningar från året och konkreta mål för kommande år som sociala medier svämmade över av. Så jag raderade vissa appar och försökte undvika att ens ta in allt. Kanske också det bästa sättet att försöka slappna av på, att sluta mata huvudet med vad alla olika kanaler har att erbjuda. Ni vet, när man kokar ihop känslan av att inte ha en perfekt karriär, färdigrenoverat hem, vältränad kropp, svindyra (helt underbara) märkeskläder, resor var och varannan månad, middagsbjudningar och härliga fester. Mitt problem är att jag tar in allt, men pausen har i alla fall gjort att jag gäspar ännu lite mer över alla perfekta bilder och känner att livet återigen borde ge mer än en välarrangerad och redigerad bild.

Nu får minsann alla ta mig för den jag är. Ja, jag kan vara krass, fastna i negativa tankebanor om mig själv, avundas de som har sin givna plats i olika sammanhang. MEN, jag lyfter gärna fram andra, peppar och pushar. Vill alla väl och får ont i hjärtat när någon inte mår bra. Och jag brottas så med mitt oerhört starka behov av att gå min egen väg och samtidigt passa in i “mallen”. Det är den där “mallen” jag ska frigöra mig i från. Så jag behöver egentligen inte en given plats i ett sammanhang, jag behöver bara grunda mig själv ännu mer. Sen är jag så trött över att umgås med mobiler, kan vi inte istället se varandra i ögonen? Fråga genuint hur vi mår, vad vi tycker, vad vi önskar och drömmer om. Lära och utmanas av varandra, inte snegla med konstig blick när någon sticker ut. Våga gå utanför boxen av vanliga samtalsämnen och ifrågasätta givna ramar.

Med detta sagt önskar jag följande inför detta året:

Fortsätta min resa mot att känna mig fri och förlöst, både som människa och som kreatör.
Vara mer social och umgås i olika sammanhang.
Ta livet mer som det kommer.
Njuta.
Se andra.
Vara öppen.
Skratta ofta.
Våga ännu mer.
Sträva efter balans.
Lita på min magkänsla.
Njuta av min lilla familj.
Uppskatta mer det som finns runtomkring mig.
Men också fylla på med guldkanter som resor, Champagne, middagar, underbara kläder och annat fint livsnjut.

Ja, jag har lite andra mer konkreta önskningar, men de håller jag för mig själv. För vissa kräver både hårt jobb och fast inflöde av pengar och gällande pengadelen är jag inte riktig där än. Det kanske får bli en önskning inför 2019 istället.

Men oj, när jag tänker efter! Vilket år 2017 var, Paris två gånger, Lissabon en gång, Hamburg en gång och Köpenhamn en massa gånger. På det personliga planet gick jag från en ganska mörk känsla kring mig själv till ett starkt självförtroende i en arbetsuppgift och ett stort projekt jag aldrig haft en tanke på att jag skulle jobba med. Dessutom jobbade jag med en del andra spännande projekt, både personliga och på uppdrag. Lägg därtill ett nytt (nygammalt) drömkök, fina Champagnestunder, intressanta möten, energigivande samtal och en hel del härliga fynd. Okej, jag behövde nog backa bakåt något steg för att förstå allt det fina jag fått vara med om. Wow, vad jag känner mig tacksam för mellanåret 2017 ändå.

Nu vänder det, 2018, det är dags att omfamna den inre utstickaren. Tar på mig en knalligt blå blus som skulle kunna vara hämtad från en amerikansk 80-talssåpa och kör hårt. Jag är modig.

Ps. Hur mår du och vad önskar du inför kommande år?