Blogg

En modig lunch med Ulrika Peyron

En modig lunch med Ulrika Peyron

aug 11, 2025 | , ,

Våga, gör, testa och utsätt dig

Ni vet när man kastar sig ut i det okända och så står det nån där och fångar upp en direkt. Den känslan bär jag med mig efter mitt möte med Ulrika Peyron, en lunchtimme som blev två timmars konstant pratande om, ja, allt. Redan från början halkade vi in på de där djupa sakerna i livet som absolut inte är en självklarhet att dela för en främling. Men sen delade vi också väldigt många liknande erfarenheter och tankar om livet, bland annat kreativitet och att möta sårbarheten, några av mina favoritämnen. Vi pratade mycket om vikten av det mänskliga mötet där man kan känna med alla sinnen, vilket blir en liten krock med verkligheten när lunchen behöver beställas med en app. Det är en speciell tid vi lever i och kanske är det ännu viktigare att mötas ansikte mot ansikte då.

Att samla på sådana här möten får mig att känna livet inom mig och jag blir påmind om att mod skapar möjligheter.

Vem är du?
Jag är energifylld och i behov av kreativa utlopp. Älskar kaos. Jag är en sån som knyter samman, ser samband. Jag gillar att komma in under skinnet. Jag är en språkmänniska och jag inspireras av kulturer.

Vad är mod för dig?
Mod är att våga leva i din värderade riktning. Det kan låta enkelt, men det är kanske det svåraste man kan göra pga allt som pockar på runtomkring. Mod är också att ta de svåra besluten som behövs för att leva de egna värderingarna.

Vad är din drivkraft i livet?
Nyfikenhet och kreativitet. Att alltid lära mig nya saker, så lärande.

Hur ser du på begreppet autentisk?
Det blir så mycket viktigare nu när vi har fake news och AI. Det är det mänskliga, sårbarheten. Det handlar om att våga visa sig sårbar och låta människor komma in. Att skala bort alla lager som man oundvikligen lägger på sig. Verkliga möten sker när man är autentisk. Det är en öppenhet.

Vad är framgång för dig?
När man lyckas vara sann mot sig själv. Det är lätt att lura sig själv.

Hur gör du för att landa i nuet?
För mig kommer det med skapande. Att ge sig själv lyxen att vara i ett flow, totalt koncentrerad på något. Det handlar om att ta bort alla störmoment.

Hur ser du på frihet?
Frihet är när jag kan vara mig själv, när jag står sann i mig själv.

Tack Ulrika för att du nappade på min förfrågan ut i det okända och delade med dig av dina perspektiv!

Att våga

Att våga

aug 8, 2025 | , , ,

 

Det här blir bra

Sen flera år tillbaka sitter det en post-it lapp på min dator där det står “DET HÄR BLIR BRA!”. Det är en liten påminnelse om att våga, att satsa och kasta sig ut. Mitt skapande har handlat mycket om just det, att våga satsa. Det har tagit mig vidare, om än inte på en glasklar resa upp och framåt, men det har tillfört nya perspektiv och erbjudit vägar jag inte tidigare kände till. Ibland har det inneburit en hel del omkostnader, men jag har bara satsat pengar jag har varit beredd att “förlora”. Ibland faller det väl ut och ibland tar det lite tid att hämta upp det igen. Jag gissar att det är så spelet med investeringar fungerar.

Detta inlägg började jag visst skriva 2022, tre år senare inser jag att livet kom emellan och modet sviktade. Men jag är åter tillbaka i tankesättet om att det här blir bra. Fast nu har jag även adderat modet att gå framåt utan att veta vad som väntar. Och för första gången känner jag mig lugn och helt ok med det. Till och med förväntansfull över vad som sker när jag inte krampaktigt håller fast vid att ha kontrollen, utan helt litar på processen.

Just denna dagen började jag med att sätta mig på trappan för att samla ihop mig lite och låta solen värma mitt ansikte. Och jag tillät mig känna och lyssna inombords samtidigt som fåglarna kvittrade och humlor och bin jobbade hårt i lavendeln bredvid. Denna veckan har det varit full fokus på produktion och samtidigt har det poppat nya idéer som jag skrivit ner för att låta mogna, dock var det en tanke som blev extra stark. Jag tänkte att det måste vara dags för att ta tag i “En modig lunch” igen. Ett litet projekt som jag gjorde för en massa år sedan för att bredda mina egna perspektiv. Sagt och gjort, från tanke till handling gick det inte många minuter. För att inte börja analysera om det var en så bra idé eller inte, slängde jag snabbt ut frågan på LinkedIn och bokade några luncher direkt med människor jag inte känner.

Konceptet går ut på att våga gå utanför comfort zonen och prata om livet. Jag ställer lite frågor som jag funderat på och som jag önskar andras perspektiv på för att se hur de ser på saken. Samtalen blir otroligt utvecklande och tänk att få göra det med en människa man inte känner sedan tidigare. Här snackar vi mod och att våga.

Och vet ni, post-it lappen sitter fortfarande kvar på datorn. DET HÄR BLIR BRA!

Spegelreflektioner

Spegelreflektioner

maj 26, 2025 |

Tanketåget rullar vidare

Av alla män jag kan tänka på i denna värld, vaknar jag med att börja tänka på Trump. Jag reflekterade över hur många förfärades över att en sådan man är vid makten. Sen började jag vända tillbaka och se att det är ju inte alls konstigt att han hamnade där. Som den självrannsakande och terapeutiskt bearbetande människa jag är insåg jag att han är en spegelbild av mänskligheten. Genast tog det mig tillbaka till utställningen Generation Wealth som visades på Louisana för några år sedan. Den grep tag i mig så starkt då, att jag skrev min C-uppsats i konstvetenskap om den. Den amerikanska fotografen Lauren Greenfield har under 25 års tid fotograferat samtidskulturen och skildrar hur pengar, makt och berömmelse påverkar människan. Betraktaren fick följa människans strävan efter mer i olika nedslag i framförallt USA, men även hur den ekonomiska kraschen 2007 påverkade ett land som Island för att sedan lyfta fram att Donald Trump blev president första gången. Då tänkte man att det kunde knappt bli värre än så, sen kom pandemin och kriget i både Ukraina och Gaza och Trump blev vald som president för andra gången. Vilken cocktail av mänskligt inferno. Mänskligheten var helt enkelt inte redo att vända skutan än och kanske är det som alla storhetstider, de måste krascha först för att vi ska kunna bygga nytt. Se bara på dinosaurietiden, romarriket och nu, konsumtionstiden.

Bildligt tänker jag på Salvador Dalís Metamorphosis of Narcissus, en tolkning av den grekiska mytologin om Narcissus och hur han förälskade sig i sin egen spegelbild. Nu påstår jag inte att vi förälskar oss i Trump, men är det inte lätt att förälska sig i det han står för? Pengar, makt och berömmelse? Visst är det en extrem person som jag lyfter fram, men plockar jag ner det till små beståndsdelar är det något som kan möta oss i vardagen. Jakten på bättre lön, starkare status, finare grejer, behovet av att styra våra val själva och välja vår omgivning. Kanske är det så att maktpositionerna inte förändras förrän vi själva förändrar oss? Om vi slutar acceptera att de delarna styr våra liv eldar vi inte hela tiden på makten av dem. Dock innebär det att vi behöver ändra hela vårt samhällssystem och det gör vi inte i en handvändning. Kanske är det så att hållbarhetsmål och dylikt är ett litet tappert försök, men fortfarande kopplar vi det till de ekonomiska strukturer som styr våra liv. Jag inser att det här är en stor diskussion att ta och jag besitter alldeles för lite teoretisk kunskap om det, men jag ville ändå lyfta tanken av att spegla sig själv i omgivningen för att skapa större förståelse för hur världen både hänger ihop och hur vi kan förhålla oss till kaoset som sköljer över oss.

Spegla dig själv, inte bara i Trump, utan i allt som skaver som du möter så skapar du kanske större förståelse för både dig själv och din omgivning. 

 

Nu må det bära eller brista

Nu må det bära eller brista

maj 19, 2025 |

Det är dags att aktivera bloggen igen

Skrivandet har för mig varit en ventil, små reflektioner över livet som tagit form i text. Det var länge sen jag offentliggjorde dem. De senaste åren har de hamnat i dokument på datorn och fastnat. Antingen har de varit för privata eller stoppats på grund av allt destruktivt självtvivel jag fyller mina tankar med. Varför håller jag på så? Det jag uttrycker kan också ha ett värde för någon, om det så bara är en person som inte vill ge sig känna. Varför ducka en eventuell bekräftelse på grund av rädsla av att bekräftelsen ska utebli? Ifrågasättande kan ju också vara bekräftelse för den delen, en väldigt givande sådan.

Så nu sitter jag här och försöker lägga upp en plan för livet framåt. Jag drivs av framåtrörelse, men upplever att jag stått still alldeles för länge. Och vad gör jag då? Jo, jag kastar mig ut i det obekväma, det osäkra och ser om vingarna bär. Nu tänker jag fortsätta skriva. Kanske kommer jag till den där boken jag drömt om att få skriva till slut. Eller är det bara detta som är den kreativa ventilen just nu. De andra verktygen verkar ha rostat ihop lite.

Jag fyllde nyligen 41 år och ska på något vis vara förbi den där 40-årskrisen. Jag trodde jag hanterade krisen genom att cykla till Paris, men det vara bara en uppvärmning. Eller vad är egentligen en kris? ”It´s not a midlife crisis, it´s a midlife clarity”. Jag tänker att det är ganska fint ändå, även om det innebär en hel del smärta. Att komma till insikt och äntligen börja förstå hur pusselbitarna hänger ihop. Jag har tröstat mig med många citat det senaste året, tiden innan 40 är research och tiden efter handlar om att forma livet man önskar. Klyschor kanske, men det ligger något i dem.

Hemkomsten från Parisäventyret innebar grundlig hantering på alla plan. För att snabbspola framåt står jag här nu med större förståelse för mig själv, livet och min omgivning. Absolut inte färdig, för trots allt är jag övertygad om att livet är en process som bjuder på nya vägar, insikter och tvivel mellan varven.

Jag har i alla fall tre punkter som jag vill lyfta upp och som jag funderat en del på den senaste veckan sen jag firande in min födelsedag genom att vara på ledarskapskurs.

Osäkerheten

Kan jag vända på osäkerheten snarare än acceptera dess status? Dvs kan den bli till bränsle snarare än att begränsa mig? Jag har nog redan svarat på den, jag har ofta kastat mig ut i det osäkra, men har också i långa perioder gömt mig i mitt skal. Osäkerheten begränsar mig i de delar som handlar om förväntningar och prestation, men driver mig i de områden som är utanför min comfort zone. Borde det inte vara tvärtom? Att känna osäkerhet kan vara helt ok, men att drivas av den är inte lika lätt. Som den undersökande konstnärliga själ jag är borde jag verkligen stanna upp när osäkerheten knackar på och möta den för att kunna arbeta mig genom den. Som här, i en text eller som tidigare i skapandet av något materiellt. Vad gör osäkerheten med mig, är den grundad i mig själv eller i rädslan för hur omgivningen tar emot mig? Jag skapar som bäst när det inte finns några pålagda förväntningar, varken från mig eller omgivningen. Det är då det kommer från hjärtat. Dock behöver man ibland möta andras förväntningar. Livet är trots allt ett socialt samspel. Min teoretiska guru, Hannah Arendt, uttrycker det som en mångfald av perspektiv och syftar på mötet i det offentliga rummet.

Inflytande

När jag säger något lyssnar människor. Vilket känns märkligt då jag alltid upplever att jag aldrig lyckas bryta igenom i en folksamling eller bruset. Kanske fungerar jag bäst i tystnaden, när människor saktar ner och hinner reflektera, då upplever jag också att de har möjlighet att lyssna på mig. Troligtvis är det för att jag har svårt att pladdra på i onödan, utan det jag säger kommer ofta från det inre. Sen är jag också värderingsstyrd och att stå stadigt i värderingar kan skaka om, vilket gör att andra lyssnar.

Behov vs bekräftelsebehov

Ja, jag har behov av att känna mig backad och bekräftad, som att bli bekräftad i att jag har mandat att ta plats och tycka något. Ofta har jag varit lite av en lonely rider och det går till en viss punkt, sen blir det pyspunka. När jag sen fick en hel del bekräftelse insåg jag att jag snarare har stort behov av friktion och motstånd som för mig framåt i en framåtrörelse. För som sagt, motstånd är också en bekräftelse. Jag kom plötsligt att tänka på opponering av uppsats där jag laddat för att bli ifrågasatt, men sen inte fått något motstånd och insåg att jag blev besviken. Samma mönster finns i andra delar av livet, där jag tappar fart om jag inte får den där friktionen som skapar framåtrörelse. Jag har sällan valt den enkla vägen och med lite distans till det inser jag att det är precis som det ska vara. Om hela ens grundfokus är förändring gör man inte som alla andra. Det är också därför som vägen både varit snårig, men också bestått av val som skavt. Jag känner inte på vattnet försiktigt (rent bildligt, jag kämpar fortfarande med badångest), utan jag hoppar i. Ibland gör jag till och med bomben och ibland känns det som ett magplask.

Vad motstridigt detta är, men som parterapeuten sa, två känslor kan ligga bredvid varandra. Så livet är väl en enda stor känsla av dualitet. Å ena sidan, å andra sidan och där emellan nånstans slingrar sig vägen.