Jag har kommit på att det är väldigt avkopplande att skriva. Så jag har tänkt att jag ska skriva mer för att använda det som ett verktyg för att uttrycka mig, precis som konsten, designen och musiken gjort genom åren. Men så fastnar orden bakom krav, måsten och annat som bör prioriteras. Kanske fastnar de också bakom rädslan att blotta mina tankar, för vem är jag att sätta ord på pränt som andra ska läsa och kanske bedöma? För kanske är mina reflektioner för nära min inre tankar, sådana tankar som så sällan luftas öppet och som väldigt få känner till. För den där inre och yttre bilden stämmer kanske inte alltid överens. Inuti mig delar mörkret och tyngden rum med modet och styrkan och ofta blossar det upp till inbördeskrig. Rädslan handlar kanske mest om att våga spränga den bilden om vem jag är, att bryta ner den förförståelse som finns kring mig och blotta den känslomässiga bergochdalbana som livet innebär. Att det inte är så konstigt att man förhåller sig till livet på ett sätt för att sen hela tiden omvärdera det och utveckla sitt jag. Men rädslan finns också i att såra, en smärta som blir tung att bära oavsett.

Jag byggde upp en mur under en lång tid för att jag inte visste hur jag skulle förhålla mig till saker. Denna muren är tung att bära och har sten för sten börjat plockas ner och det skapar en person som jag börjar trivas med, med tankar och förhållningssätt som är mina egna. En smärtsam resa som gör att jag känner mig som en gammal själ, men som ger mig insikter som jag aldrig mött om jag inte följt denna process. Ibland är jag besviken över att det blivit som det blivit. Ibland känner jag mig utvald och speciell. Ibland undrar jag om jag hittat på allt. Ibland funderar jag varför det är så krångligt att navigera i livet. Men jag gissar att det är väl så livet är för många – upp och ner, ut och in.

Kampen om lycka och vad är att lyckas egentligen

Det har suttit långt inne, för återigen, vem är jag att komma här och vädra mitt inre känsloliv? Men så plötsligt kom rubriken till mig och behovet att sätta tankarna på pränt för att bena ut de där sanningens orden för mig själv. För det är ju det texterna handlar om, ett sätt att ge mig själv terapisamtal och se mönstren klarare. Om så bara för stunden, för jag är tydligen klokare i teorin än i praktiken. Det är märkligt ändå eftersom jag är en väldigt praktiskt lagd person.

Jag är den starka förespråkaren av att man ska följa sina drömmar, jag tjatar ofta om det och peppar andra, men när det kommer till mig själv dribblar jag bort målet och låter den där negativa självkänslan ta över. Sen sitter jag i mitt kök en tisdagskväll och funderar över vad som gör en lycklig och varför jag sällan känner att jag lyckas. Samtidigt tittar jag på när mannen kaklar de sista raderna i en galen köksrenovering som undertecknad drog igång spontant förra sommaren trots att renovering har blivit en sorts stressutlösande faktor. Vi kan nog enas om att ett ursnyggt och superhärligt kök tyvärr inte skapar den där långvariga och tillfredställande lyckan man så ofta föreställer sig innan. Men med det sagt vill jag ändå understryka att köksrenoveringen var superlyckad och jag är väldigt nöjd och glad över resultatet.

Problemet är att jag förblindas, som så många andra, av andras lycka och framgång. Och visst, många ser nog det som att jag följer mina drömmar rakt av och kanske gör jag det egentligen, men ser det inte själv. För jag behöver hjälp att strukturera upp alla mina drömmar, idéer och önskningar. Kanske inte bara strukturera upp dem, utan även hjälp att fylla i de luckor som jag helt enkelt inte kan eller har tid över för. För stressen över att lyckas, eller inte lyckas, hänger över mig konstant som regntunga moln i november. Det kväver både kreativitet och självförtroende och slutar med att energin läggs på saker där mina kvaliteter inte får utlopp och så börjar jag ifrågasätta om jag verkligen är en kreativ person.

Men jag är ju en kreativ person. Kan man då koppla ihop lycka och jakten på den rätta platsen? Att det är lättare att känna lycka om man är på rätt plats? Och vad är då rätt plats? Ja, det är tydligen inte i genom Instagramfilter. Det vet vi nog alla vid det här laget. Den rätta platsen för mig, tror jag, är där jag får växa, utmanas och samtidigt känna att jag får utlopp för det jag är riktigt bra på.

Jag har tänkt mycket på vad jag är bra på den senaste tiden. Ofta har jag fokuserat på vad jag borde vara bra på istället för det jag faktiskt är bra på. Det har nog handlat om någon sorts tro på längtan efter att passa in i för tillfället lämplig efterfrågan eller mall. Från och med nu ska jag hålla fokus på vad jag faktiskt är bra på. Så påminn mig gärna om ni märker att jag tappar fokus.

Jag är en kreativ visionär. Jag är bra på att komma på idéer och projekt. Att skapa och arbeta med händerna är nästa lika viktigt för mig som att andas. Jag har ett öga för detaljer, är bra på att se visuell potential och har en grym känsla i att känna av strömningar och trender. Dessutom är jag bra på att stötta och peppa andra och har lätt för att se utvecklingsmöjligheter i andras idéer. Sen är form, visuell balans, material och textur väldigt viktigt för mig. Med denna lilla beskrivning är det väl lika bra att kasta ut en platsannons. Den rätta platsen för mig sökes. Det kan vara allt från en anställning på en kreativ arbetsplats, ett jobbuppdrag, en kompanjon eller en härlig middagsbjudning (gärna med champagne) där jag får ta på mig ett par klackar och mitt röda läppstift.

SparaSpara

SparaSpara

Nyårslöfte

Eller jag vill inte kalla det ett löfte. Min intention med detta nya år är att fortsätta sträva efter att bli förlöst. Fri från nedtryck av mig själv. Jag ska utmana mig själv, blomma ut och njuta.

Jag fick en nyårskris, jag var inte färdig, hade inte blivit förlöst och fri 2017 som var mitt mål förra nyår. Kände mig grå och genomskinlig. Fick en inre stress över alla klyschiga sammanfattningar från året och konkreta mål för kommande år som sociala medier svämmade över av. Så jag raderade vissa appar och försökte undvika att ens ta in allt. Kanske också det bästa sättet att försöka slappna av på, att sluta mata huvudet med vad alla olika kanaler har att erbjuda. Ni vet, när man kokar ihop känslan av att inte ha en perfekt karriär, färdigrenoverat hem, vältränad kropp, svindyra (helt underbara) märkeskläder, resor var och varannan månad, middagsbjudningar och härliga fester. Mitt problem är att jag tar in allt, men pausen har i alla fall gjort att jag gäspar ännu lite mer över alla perfekta bilder och känner att livet återigen borde ge mer än en välarrangerad och redigerad bild.

Nu får minsann alla ta mig för den jag är. Ja, jag kan vara krass, fastna i negativa tankebanor om mig själv, avundas de som har sin givna plats i olika sammanhang. MEN, jag lyfter gärna fram andra, peppar och pushar. Vill alla väl och får ont i hjärtat när någon inte mår bra. Och jag brottas så med mitt oerhört starka behov av att gå min egen väg och samtidigt passa in i “mallen”. Det är den där “mallen” jag ska frigöra mig i från. Så jag behöver egentligen inte en given plats i ett sammanhang, jag behöver bara grunda mig själv ännu mer. Sen är jag så trött över att umgås med mobiler, kan vi inte istället se varandra i ögonen? Fråga genuint hur vi mår, vad vi tycker, vad vi önskar och drömmer om. Lära och utmanas av varandra, inte snegla med konstig blick när någon sticker ut. Våga gå utanför boxen av vanliga samtalsämnen och ifrågasätta givna ramar.

Med detta sagt önskar jag följande inför detta året:

Fortsätta min resa mot att känna mig fri och förlöst, både som människa och som kreatör.
Vara mer social och umgås i olika sammanhang.
Ta livet mer som det kommer.
Njuta.
Se andra.
Vara öppen.
Skratta ofta.
Våga ännu mer.
Sträva efter balans.
Lita på min magkänsla.
Njuta av min lilla familj.
Uppskatta mer det som finns runtomkring mig.
Men också fylla på med guldkanter som resor, Champagne, middagar, underbara kläder och annat fint livsnjut.

Ja, jag har lite andra mer konkreta önskningar, men de håller jag för mig själv. För vissa kräver både hårt jobb och fast inflöde av pengar och gällande pengadelen är jag inte riktig där än. Det kanske får bli en önskning inför 2019 istället.

Men oj, när jag tänker efter! Vilket år 2017 var, Paris två gånger, Lissabon en gång, Hamburg en gång och Köpenhamn en massa gånger. På det personliga planet gick jag från en ganska mörk känsla kring mig själv till ett starkt självförtroende i en arbetsuppgift och ett stort projekt jag aldrig haft en tanke på att jag skulle jobba med. Dessutom jobbade jag med en del andra spännande projekt, både personliga och på uppdrag. Lägg därtill ett nytt (nygammalt) drömkök, fina Champagnestunder, intressanta möten, energigivande samtal och en hel del härliga fynd. Okej, jag behövde nog backa bakåt något steg för att förstå allt det fina jag fått vara med om. Wow, vad jag känner mig tacksam för mellanåret 2017 ändå.

Nu vänder det, 2018, det är dags att omfamna den inre utstickaren. Tar på mig en knalligt blå blus som skulle kunna vara hämtad från en amerikansk 80-talssåpa och kör hårt. Jag är modig.

Ps. Hur mår du och vad önskar du inför kommande år?

Förlöst

Jag går in i en väldigt känslosam period just nu. Vi kan kalla det en skapandeprocess. Jag lyssnar på musik och känner ett enormt behov av att uttrycka mig i ord. Jag önskar att jag kunde klä orden i en låttext, men jag vet inte hur man gör. Kanske jag bara ska nöja mig med att skapa i mina forum. Kanske handlar den här känslosamma perioden om att hjärtat börjar hitta sin låga igen. Den där lågan som får mig att längta och känna mig hel.

Min längtan och mitt mål med detta året är att bli förlöst, en fritt skapande och stark själ. Nu är det november och det har inte känts som att jag varit i närheten av den känslan än. Förrän nu, jag är lugnare nu. Jag börjar släppa mer på oron av vad andra ska tycka. Jag börjar känna att de får tycka vad de vill. Det är ju jag som är fri i så fall.

Ibland känner jag att jag slarvat bort livet. Gjort fel val och får stå mitt kast. Men det är inte försent. Jag är modig. Jag gör saker som många andra inte vågar, men jag ser inte det. Jag är också livrädd för misslyckanden. Kanske mest för att det tar så mycket energi och tid att hitta tillbaka till modet igen när man fallit.

Jag letade efter en grej i mina anteckningar i mobilen och hittade en notis jag gjort efter Johan Rencks sommarprat förra sommaren.  “Bara för att en dröm dör betyder det inte att nya oförväntade inte kan uppstå. Man måste våga hoppa.”

Jag har haft som mantra ett tag att det bara är att hoppa. Kanske låg de orden omedvetet bakom det, eller var det bara en påminnelse om att det faktiskt är så jag ska göra igen. Hoppa. Under ett tag har jag gått och dragit på ett projekt jag inte vågat starta upp igen. Jag var på väg i våras, men praktiska problem satte stopp för det. När jag fick distans till det växte längtan igen och nu står jag här och är livrädd för att hoppa. För på nått sätt är jag rädd för att tro på att det ska lyckas. Tänker ner det och känner att det inte tillför något. Något eller någon viskar misslyckande i mitt öra och därför står jag bara här och stampar igen. Kommer jag någonsin blir fri och förlöst då?

Jag ska bli fri. Jag ska hoppa. Kosta vad det kosta vill.

PS. Bilderna är ett känslocollage och de flesta bilderna hittar jag på Pinterest.

En kreativ känslosjäls bekännelser

Igår såg jag serien We can´t do it på svtplay som handlar om utbrändhet bland unga kvinnor. Under dagen hade jag först läst Matilda Andersson krönika på Mama och blev därför nyfiken på serien. Jag körde multitasking och kollade samtidigt som jag målade mina köksluckor. Lite dubbelt i sammanhanget ändå, men till mitt försvar tycker jag att det är skönt med någon som pratar i bakgrunden när jag ändå bara står och målar.

Till saken hör att jag själv nuddat vid den där berömda väggen. I vintras rasade det efter år av ignorerande av kroppens signaler. För mig var det svårt att förstå att det handlat om utmattning eller lättare utbrändhet. Jag har ju inte varit den som konkret jobbat för mycket, haft många olika anställningar samtidigt eller hållit på med tusen saker på min fritid. Eller gjorde jag det? För mig handlade nog tydligast till stor del av att vara den känslomänniska jag är. Jag tar in intryck 24 timmar om dygnet, jag har en självkänsla som varit körd i botten av både inre och yttre påverkningar. Kanske de yttre som lärt mina inre… Sen är det inte så konstigt att det kraschar till slut. Förra året var ett kaosår, med en “påtvingad” renovering som kostade för mycket tid, pengar och känslor tillsammans med en otydlig jobbsituation strösslat med identitetsfrågor och känslan av att det inte känns som att man landar i mammarollen. Det är inte konstigt att det blir mörkt till slut. Gammalt groll behöver ju komma ut till slut.

Jag fångades upp till slut för att kroppen sa ifrån, det är lättare att ta tag i fysiska problem. Efter mycket hjälp vet jag teoretiskt hur jag ska tackla olika saker så det är bara att fortsätta öva det i praktiken, men det är svårt. I serien så pratade de flesta om den där tröttheten, den förlamande tröttheten och den är seg att bli av med. Sen har jag den där känslan av brännmärken på hjärnan, när det blir för mycket så känns det rent fysiskt som att hårddisken kraschar och man har brännmärken innanför skallbenet. Inte så konstigt, för mina tankar går kors och tvärs hela tiden. Det finns också perioder när det tar flera dagar att återhämta mig från en social sammankomst. En vis kvinna i min närhet sa att man måste lära sig att vila innan, ganska sunt för då går man in i något med plus på energikontot istället för att gå minus därifrån.

Hmm, vad vill jag säga med detta egentligen. För att blotta sig kanske inte ses som det bästa för att lyfta fram sitt personliga varumärke. Eller, varför inte? Det är detta som format mig, en erfarenhet som helt klart kunnat vara skön att slippa, men den ökar medvetenheten om mig själv och andra i liknande situation. Vi behöver släppa lite på fasader, normer, förväntningar och börja leva nu. Det ska väl ändå inte vara meningen att många av oss går under för att det helt enkelt pyser över. Det handlar inte om att vi inte klarar av något eller är svaga, tvärtom så är vi ganska starka faktiskt. Det handlar om både yttre och inre press. Omänskliga förväntningar både på oss själva och andra. Ja, och en del annat som kan vara personligt.

Jag försöker vara snällare mot mig själv, lära mig älska mig själv som den jag är och inte den jag “borde” vara eller önskar vara. Utan här och nu i det jag står i just nu. Därför pyntar jag detta inlägg med bilder som Johanna tog på mig förra veckan.

Här är jag, en kreativ känslosjäl som brottas med livet. Men jag är modig och jag kan göra storverk både rent känslomässigt och kreativt. Och vet ni, det gör inget om ni inte förstår allt jag håller på med. Det är det som skapar spänning i tillvaron.

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara