Annika Göth Nilsson

Formgivare & kreatör

Människor tillsammans

• •

I skrivande stund sitter jag egentligen och försöker skriva en masteruppsats i konstvetenskap, men livet har en tendens att hela tiden komma emellan och jag har insett att jag hade en något naiv tro på att jag skulle kunna rodda både bebis och skrivande i vår. Även om det ser ut att fungera på pappret så pockar livet med sina oförberedda inlägg och planerna omkullkastas hela tiden. Å andra sidan har jag lärt mig genom åren att det är så livet fungerar, det gäller bara att följa med. 

Idag hamnar blicken ständigt på nyhetssidorna för att uppdatera om de brutala händelserna som just nu sker i Ukraina till följd av Rysslands attack. Ett grannland som angriper sina grannar. Hur var det nu, älska din nästa, det engelska uttrycket är bättre här… Love your neighbour. Det är svårt att stänga av rapporteringen och oron kryper allt längre in under skinnet. Samtidigt känner jag en sån tacksamhet över att sitta i min trygga skrubb och få slå på tangenterna för att skriva ur mig alla de tankar som flyger runt i huvudet. Jag lever än så länge i en skyddad och priviligerad värld.

Tankarna vandrar iväg till tjejen jag träffade när jag var barn, jag minns inte hennes namn, men hon tillhörde en grupp ”tjernobylbarn” som var på återkommande sommarbesök i byn jag växte upp i. Vi bytte adresser och jag fick ett brev på posten med ett kort på henne. Jag minns det så väl, hon stod i en trädgård bredvid en röd blomma, hon hade mörkt långt hår och jeanskläder. Det senare kan vara en efterkonstruktion, men det är så jag minns det. Jag undrar vad det blev av henne, hur hennes liv har sett ut och vad som händer med henne idag. När jag tänker tillbaka på detta vrider det sig i hjärtat.

I min uppsats skriver jag om participatory art, deltagarbaserad konst, ett ämne jag försökt att greppa under ett år nu. Det har krockat med pandemin. Det är komiskt på nått sätt att skriva om ett ämne som bygger på sociala kontakter när hela världen stängt ner och levt isolerade under så lång tid. Visst finns det andra rum än de fysiska rummen att mötas på, men det får mig att tänka på hur viktiga de fysiska mötena faktiskt är. Min teoretiska utgångspunkt är Hannah Arendts tankar om det offentliga rummet och pluralism. Hur vi människor framträder inför varandra och vi är inte ensamma utan människor tillsammans. Vårt handlande är inte beroende av ting utan av relationer, de mänskliga relationerna. Vi är både lika och olika och mellan oss skapas olika band.

Jag har landat i att undersöka observatörens perspektiv i förhållande till participatory art eftersom jag gång på gång stött på påstående om att det måste till ett nytt sätt att se på denna typ av konst. Det går inte att förhålla sig som betraktare på samma sätt som för traditionell konst eftersom denna typ av konst ofta innehåller mänskliga relationer och inget faktiskt objekt att undersöka.

I dagarna har jag börjat läsa Jacques Rancéres bok The emancipated spectator som i första kapitlet tar upp betraktaren som en aktivt handlande deltagare. Detta då betraktaren möter verket eller handlingen med sina erfarenheter och själv sorterar, jämför och tolkar med utgångspunkt i det hen står i. Här kommer åter framträdandet in och jag drar själv mina paralleller till det som sker i Ukraina nu. Vi sitter här och betraktar det som sker, en form av framträdande där huvudrollen ska både visa sin makt och ta ännu mer makt till vilket pris som helst. Hela tiden står vi som betraktare vid sidan av och väger fram och tillbaka hur delaktiga vi ska vara. De sociala mediekanalerna fylls med olika symboliska handlingar, kommentarer och önskan om att kunna göra något rent praktiskt. Hela detta läget skulle kunna analyseras i det oändliga utifrån de perspektiv jag skriver om där konst och livet på ett sätt flyter samman (Obs, jag menar inte att se det som ett konstprojekt) och där handling mellan mänskliga relationer går igen. Min poäng är nog att vi som ser oss som betraktare till detta hemska krig också kan se oss som aktivt handlande människor som med de olika erfarenheter och utgångspunkter kan göra något i det lilla. Börja med att älska din nästa. Love your neighbour.

(Solrosor för Ukraina)

Konstutställning 2020

• •

Inför denna påsken hade jag kastat mig ut och bestämt att jag och min pappa skulle köra en gemensam liten konstutställning på Österlen. Jag tyckte nog det var lite modigt av mig att bestämma det utan att blinka och utan att egentligen inte ha något konkret att ställa ut. Jag tänkte att det löser sig, annars hade jag fått fokusera på Andfairs sjalar som i sig är ett enda konstprojekt. När jag väl började jobba ihop vad jag skulle ställa ut så bestämde vi oss för att ställa in utställningen på grund av rådande världsläge. Som tur var hade vi inte hunnit göra en massa reklam innan så det har inte blivit så mycket merjobb.

Jag har snarare känt mig väldigt lugn och ledig och tempot har dragits ner rejält. På ett sätt känns det som att omvärlden och jag har hamnat lite i samma lugna tempo. Jag vet inte om det är jag som taggat ner eller omvärlden som gått in i mitt tempo. Hur som så känner jag är det är en ganska skön tid just nu (medveten om att det kanske är en provocerande tanke för vissa). Vi vet inte vad som händer under morgondagen och det är nog sunt att inte planera och planlägga livet fullt ut, även om det kändes lite snopet när hela våren bokades av inom loppet av bara några dagar.

De nya verken sparar jag på ett tag till, det kommer ju förhoppningsvis fler tillfällen. Istället bestämde jag mig för att köra ett litet påskerbjudande på Andfairs sidensjalar. För på något sätt så symboliserar dessa sjalar allt vi står i just nu, livets kaos och känslomässiga berg och dalbana. Men också friheten och lättheten som sidentyget utstrålar.

 BEAUTY BEYOND THE CRACKS

Stanna upp, se dig runt omkring och andas. Det vackra finns även i det trasiga, det som krackelerar. Det är genom sprickorna som vi börjar se klart. Det är sprickorna som skapar karaktär och visar spår av liv och gör allt lite mer levande. Det är också sprickorna som knyter samman och bildar en helhet och ett nätverk som sluter upp och sluter in.

 BROKEN BUT COMPLETE

Livet fylls på med pusselbitar och varje del räknas. Även när livet är upp och ner och ingen bit sitter på rätt plats eller ens passar ihop. För allt räknas, även det som blir fel eller inte passar in. För vad är det som är rätt eller fel egentligen? Att foga samman alla dessa udda delar av livet skapar den helhet som leder oss vidare på vår upptäcksfärd.

Under påsken och hela april ut så går det att köpa dessa sjalar för halva priset 850 kr inkl frakt inom Sverige ( ord. pris 1700 kr). Erbjudandet gäller bara vid mailbeställning och swishbetalning. Maila annika(a)annikagoth.se med adress och invänta bekräftelse och betalningsinformation. Jag skickar sjalarna så fort betalningen kommit in. Perfekt att ge bort till en vän som behöver lite extra uppmuntran just nu. Eller knyta runt din egen hals som en påminnelse om hur värdefull du är, bara för att du är just du.

Konstvetaren

• •

Precis efter jag tagit studenten började jag läsa konstvetenskap i brist på annat. Att gå från en praktisk gymnasielinje till en teoretisk och analytisk högskolekurs var inte någon hit för min del. Det slutade med några kuggade tentor och ett avhopp som fick mig att känna mig otroligt misslyckad. En känsla som på något sätt etsat sig fast och följt med hela mitt vuxna liv. På ett sätt har jag kopplat många av mina motgångar, nederlag och misslyckande till att jag faktiskt inte klarade av den där kursen. Att det var på grund av den som jag inte var värd att lyckas med något annat, läsa en annan utbildning eller få ett jobb. Det är en väldigt hård dom på sig själv. För någonstans vet jag ju att mitt värde inte ligger i mina prestationer och att inte klara en kurs är inte hela världen. Ändå har detta ”misslyckande” hånat mig varje gång jag sökt nya kurser. Till slut blev jag så trött på det och kollade spontant upp om denna kurs fortfarande fanns kvar. Döm om min förvåning när jag fann den på samma högskola, med samma lärare och upplägg fast på distans. Jag tänkte att det var ett tecken, det var dags att göra upp med känsla en gång för alla så jag började läsa konstvetenskap igen.

1,5 år senare står jag här med VG i A, B och C-kursen, adderar en ny kandidatexamen och kallar mig helt plötsligt konstvetare. Jag skulle kunna kalla detta 1,5 års heltidsterapi då jag bearbetat många känslor, kommit till nya insikter om vem jag är, vad jag vill och var jag är på väg. Konstvetenskapen har fått mig att förstå världen på ett sätt jag inte hittat orden för innan. Saker i livet som skavt kan jag nu förklara på ett helt annat sätt och ha förståelse för. Den har utvecklat både mitt skrivande och min analytiska förmåga, två verktyg som jag nu värdesätter väldigt högt och vill utforska ännu mer.

Jag är stolt över mig själv och siktar nu på en master i samma ämne. Det går bra nu.

(Är du nyfiken på att läsa min C-uppsats, Konsumtionskulturen: Ett porträtt i tiden, så finns den här.)

Att leta efter orden

• •

Jag har kommit på att det är väldigt avkopplande att skriva. Så jag har tänkt att jag ska skriva mer för att använda det som ett verktyg för att uttrycka mig, precis som konsten, designen och musiken gjort genom åren. Men så fastnar orden bakom krav, måsten och annat som bör prioriteras. Kanske fastnar de också bakom rädslan att blotta mina tankar, för vem är jag att sätta ord på pränt som andra ska läsa och kanske bedöma? För kanske är mina reflektioner för nära min inre tankar, sådana tankar som så sällan luftas öppet och som väldigt få känner till. För den där inre och yttre bilden stämmer kanske inte alltid överens. Inuti mig delar mörkret och tyngden rum med modet och styrkan och ofta blossar det upp till inbördeskrig. Rädslan handlar kanske mest om att våga spränga den bilden om vem jag är, att bryta ner den förförståelse som finns kring mig och blotta den känslomässiga bergochdalbana som livet innebär. Att det inte är så konstigt att man förhåller sig till livet på ett sätt för att sen hela tiden omvärdera det och utveckla sitt jag. Men rädslan finns också i att såra, en smärta som blir tung att bära oavsett.

Jag byggde upp en mur under en lång tid för att jag inte visste hur jag skulle förhålla mig till saker. Denna muren är tung att bära och har sten för sten börjat plockas ner och det skapar en person som jag börjar trivas med, med tankar och förhållningssätt som är mina egna. En smärtsam resa som gör att jag känner mig som en gammal själ, men som ger mig insikter som jag aldrig mött om jag inte följt denna process. Ibland är jag besviken över att det blivit som det blivit. Ibland känner jag mig utvald och speciell. Ibland undrar jag om jag hittat på allt. Ibland funderar jag varför det är så krångligt att navigera i livet. Men jag gissar att det är väl så livet är för många – upp och ner, ut och in.

Ung svensk form

• •

Dunkers kulturhus i Helsingborg visar just nu utställningen Ung svensk form – special edition, som grundar sig i den återkommande utställningen Ung svensk form där unga konstnärer och formgivare inom produktdesign, textil, mode, arkitektur och konsthantverk har möjlighet att ansöka för att bli uttagna till den årliga vandringsutställningen. Utställningen på Dunkers är en specialutställning där bidrag från flera olika år visas med det gemensamma temat hållbarhet, både socialt och materiellt. Curator Charlotta Jönsson berättar att de hade tre kriterier som utställningenprojekten skulle uppfylla. Det var hållbarhet, idéprocess och hantverkskunnande något som projektledarna för utställningen även ville förmedla som en röd tråd genom utställningen även in i utställningsgestaltningen.

Utställningen består av 29 bidrag av 32 kreatörer och visare en bredd av modekreationer med hantverkskunskap i centrum, konceptuella produkter som ifrågasätter materialet såväl som människans förhållning till naturen och det vi omger oss av. Även experimentella musikinstrument och undersökandet av arkitektur för boende vidrörs. Inramade av utställningsarkitekten Karin Sundbergs moduler, som samverkade med lokalens arkitektur och utsikten över sundet, skapade dessa små öar eller snarare båtar som samlade ihop de olika formerna, materialen och uttrycken till en helhet.

Modedesignern Josefine Gennert Jakobsson beskriver sitt projekt Mural dressing som ett undersökande av tuftningsprocessen i en lek med grafittikonstens domäner. Tuftning som ofta används vid skapande av mattor har i hennes projekt fått ligga till grund för skulpturala klädesplagg i en färgsprakande explosion. Gennert Jakobsson använde grafitti som inspiration då det är en snabb arbetsprocess som kräver bra planering i förväg, men där resultatet ofta kan bli oväntat och oförutsägbart. Gennert Jakobsson berättar även hur hon arbetar med text, likt grafittins budskap, och i hennes projekt handlar texterna om konflikten mellan inre intentioner och de yttre kraven som blir som en reflektion över vår tids fokus på jaget och den enskilda individen.

Ett projekt som stod ut lite extra under visningen var formgivare Kristina Schultz examensprojekt från Konstfack, 100 dagar av behov och begär där hon undersökte behoven i ett hem genom att tömma sin lägenhet och börja om från början. Stegvis diskuterade hon och hennes familj fram vilken typ av prylar de behövde för att tillgodose de primära behov som uppstår i livet. Utefter det valde Schultz att tillverka dessa produkter själv vilket resulterade i relativt primitiva ting med ett lekfullt, nästintill barnsligt formspråk. På så sätt ifrågasatte hon inte enbart den onödiga konsumtion vi omger oss av utan även formgivarens roll som någon som inte kommer i kontakt med hantverket i sitt arbete. De taktila känslan stod i centrum, känslan av något skapat både gällande material, men även i formen.

Schultz berättade även problemtiken kring projektet som ett examensarbete då det inte blev godkänt av hennes handledare eftersom denne menade att detta inte var design eller formgivning. Detta konstaterande ger projektet ännu större värde, för vad är egentligen formgivning, vilka behov ska det tillgodoses och varför provocerar ett projekt som ifrågasätter hemmets funktion såväl som människans konsumtion och formgivarens roll att navigera i detta? Det är just detta som är problematiken kring utvecklingsarbetet för att nå en mer hållbar värld. Vågar ingen sticka hål på bubblan av hur vi bör förhålla oss till produkter kan vi inte heller gå till botten med hur vi ska vända våra konsumtionsbeteende. Som betraktare och konstkritiker blir det tydligt hur låsta även institutioner är på hur saker och ting ska vara för att kallas design. Dessa institutioner, skolor, som är till för att utveckla morgondagens formtänk behöver även de tänka om och ifrågasätta invanda mönster om inte de ska fortsätta producera fram ett masskonsumtionsmönster.

Det är väldigt intressant att Dunkers gör plats för denna typ av designutställning och jag hoppas att det leder till fler utställningar som behandlar samhällsfrågor, hållbarhet (även om det kan kännas som ett urvattnat begrepp) och konceptutvecklingsidéer som ifrågasätter invanda mönster.

Utställningen har vernissage i morgon som av en händelse är Black Friday vilket är ett intressant sammanträffande gällande fokus på hållbarhetstemat. Det blir till en bra motpol i konsumtionshetsens dagar. Utställningen håller på till 29 mars 2020. Väl värd att besöka!

Hoppet och hopplösheten sitter i jeansen

• •

Med risk för att låta som en gammal tant så har jag funderat på följande. Jag försöker ha som rutin att gå en morgonpromenad varje vardagsmorgon för att komma in i jobbmood. Jag jobbar oftast hemifrån och behöver känna att jag går till jobbet. Det gör mig lugnare och mer redo att ta mig an dagen.

Hur som helst, ofta går jag genom ett gymnasieskoleområde och det får mig att reflektera över världen. För här blir det på ett sätt ganska tydligt. Vi lever i en värld av respektlöshet. Det visar sig på sättet vi klär oss, hur samhället ser ut och generellt hur den enskilda individen för sig.

Under min tonår mätte jag mycket i förhållande till jeans. Vad saker och ting kostade i förhållande till ett par jeans och självklart vad som passade till ett par jeans. ”Det funkar bra till jeans”, ja, allt passade i princip bra till jeans oavsett tillfälle. Jeans var helt enkelt måttstocken, för ett par riktigt bra jeans kostade och man letade noga efter de som satt perfekt.

Jag tänker att varje tidsepok speglas i klädstilen och tittar man på denna tidsepoks mode blir det på ett sätt åter tydligt. Jeansen ska va trasiga, mycket trasiga. Inte sådär skönt trasiga som när man använt ett par hela jeans och älskat dem ofantligt tills det gått sönder. Utan de ska va trasiga från början. Stora hål som får benen att vilja hoppa ut, springa iväg och gömma sig. Lyfter man blicken från jeansen speglas sen den där tröttheten i ansiktet. Det ungdomliga glowet är bytt till en fasad som viskar hopplöshet. Kan det va så att vi gett upp innan vi ens börjat den långa livsresan. För är det inte lönt att låta jeansen färdas med dig och förändras i takt med att du förändras? Slitas och nötas när du gör det? Ofamna dig när du behöver trygghet? För många av oss känner nog igen känslan av när favoritjeansen åker på och man pustar ut och känner äntligen!

För mig är det någon sorts tillfredställelse att skymta de första spåren av ett hål på mina jeans. De reflekterar vem jag är, hur jag sliter dem hänger mycket på hur jag jobbar, rör mig och använder dem. Och jag sliter verkligen ut jeansen. Jeansen på bilden är ett sådant exempel. De går till och med sönder när jag lagar dem nu.

Men som slutknorr kanske det är läge att tänka lite hållbart. Jeans är gjorda av bomull och bomull är en ack så ej hållbart odlad vara på grund av all vattenmängd som behövs vid odling bland annat. Så min i särklass mest inköpta produkt på second hand den senaste tiden har varit just jeans. Jag förundras så över alla som skänker iväg sina gamla, knappt slitna jeans för att modellen kanske inte är så trendig eller för att man anser sig ha för många eller vad det nu kan va. Mitt bästa tips är att hålla utkik efter rätt storlek och sen eventuellt justera modellen till att kännas mer i tiden.

De som skriker högst skapar sanningen.

• •

Kontraproduktivt

Instagram, den ständiga källa till sanningar. Eller? Det blir farligt när det handlar om politik. Jag kan inte hjälpa tänka på vilka konsekvenser det kan få om man inte väger orden väl.

Innan jul scrollade jag igenom mitt flöde och fastnade vid en högt uppsatt politikers inlägg. Det handlade om ett ämne jag tycker är viktigt och jag kan till viss del förstå frustrationen som fläktes ut i inlägget. Men det var något jag inte kunde släppa med det, något som började skava. Scrollade igenom alla ca 250 kommentarerna som bestod av majoritet hejarop i sann Instagramanda, men bara två kommentarer som ifrågasatte. Så jag författade en kommentar för att ifrågasätta. Hoppades på svar, fick ingen respons. Här tappar vi sanningen. Det stör mig för vi skapar en svartvit värld där man antingen är för eller emot, men inget däremellan. Det är inte konstigt världen står och stampar när vi inte kan se runt problemen och utveckla dem och utvecklas av dem. Det blir inte mycket kamp vid barrikaderna utan mest smutskastning från den trygga vrån. Är vi den förlorade generationen?

Jag upplever hela politiken som otroligt kontraproduktiv. Istället för att kämpa för sina värderingar, vara tydlig med var man står och förmedla sina visioner så klankar man ner, belyser och fokuserar på sina motståndare. Kanske dags att påminna alla om att fråga sig hur jag kan göra saker till det bättre. Skippa maktspel och röstfiske och faktisk tänka vad som behöver göras utifrån den specifika utgångspunkt som serverats frivilligt eller ofrivilligt. Lite kreativt tänkande är vad jag efterlyser.

Jakten på den rätta platsen

• •

Kampen om lycka och vad är att lyckas egentligen

Det har suttit långt inne, för återigen, vem är jag att komma här och vädra mitt inre känsloliv? Men så plötsligt kom rubriken till mig och behovet att sätta tankarna på pränt för att bena ut de där sanningens orden för mig själv. För det är ju det texterna handlar om, ett sätt att ge mig själv terapisamtal och se mönstren klarare. Om så bara för stunden, för jag är tydligen klokare i teorin än i praktiken. Det är märkligt ändå eftersom jag är en väldigt praktiskt lagd person.

Jag är den starka förespråkaren av att man ska följa sina drömmar, jag tjatar ofta om det och peppar andra, men när det kommer till mig själv dribblar jag bort målet och låter den där negativa självkänslan ta över. Sen sitter jag i mitt kök en tisdagskväll och funderar över vad som gör en lycklig och varför jag sällan känner att jag lyckas. Samtidigt tittar jag på när mannen kaklar de sista raderna i en galen köksrenovering som undertecknad drog igång spontant förra sommaren trots att renovering har blivit en sorts stressutlösande faktor. Vi kan nog enas om att ett ursnyggt och superhärligt kök tyvärr inte skapar den där långvariga och tillfredställande lyckan man så ofta föreställer sig innan. Men med det sagt vill jag ändå understryka att köksrenoveringen var superlyckad och jag är väldigt nöjd och glad över resultatet.

Problemet är att jag förblindas, som så många andra, av andras lycka och framgång. Och visst, många ser nog det som att jag följer mina drömmar rakt av och kanske gör jag det egentligen, men ser det inte själv. För jag behöver hjälp att strukturera upp alla mina drömmar, idéer och önskningar. Kanske inte bara strukturera upp dem, utan även hjälp att fylla i de luckor som jag helt enkelt inte kan eller har tid över för. För stressen över att lyckas, eller inte lyckas, hänger över mig konstant som regntunga moln i november. Det kväver både kreativitet och självförtroende och slutar med att energin läggs på saker där mina kvaliteter inte får utlopp och så börjar jag ifrågasätta om jag verkligen är en kreativ person.

Men jag är ju en kreativ person. Kan man då koppla ihop lycka och jakten på den rätta platsen? Att det är lättare att känna lycka om man är på rätt plats? Och vad är då rätt plats? Ja, det är tydligen inte i genom Instagramfilter. Det vet vi nog alla vid det här laget. Den rätta platsen för mig, tror jag, är där jag får växa, utmanas och samtidigt känna att jag får utlopp för det jag är riktigt bra på.

Jag har tänkt mycket på vad jag är bra på den senaste tiden. Ofta har jag fokuserat på vad jag borde vara bra på istället för det jag faktiskt är bra på. Det har nog handlat om någon sorts tro på längtan efter att passa in i för tillfället lämplig efterfrågan eller mall. Från och med nu ska jag hålla fokus på vad jag faktiskt är bra på. Så påminn mig gärna om ni märker att jag tappar fokus.

Jag är en kreativ visionär. Jag är bra på att komma på idéer och projekt. Att skapa och arbeta med händerna är nästa lika viktigt för mig som att andas. Jag har ett öga för detaljer, är bra på att se visuell potential och har en grym känsla i att känna av strömningar och trender. Dessutom är jag bra på att stötta och peppa andra och har lätt för att se utvecklingsmöjligheter i andras idéer. Sen är form, visuell balans, material och textur väldigt viktigt för mig. Med denna lilla beskrivning är det väl lika bra att kasta ut en platsannons. Den rätta platsen för mig sökes. Det kan vara allt från en anställning på en kreativ arbetsplats, ett jobbuppdrag, en kompanjon eller en härlig middagsbjudning (gärna med champagne) där jag får ta på mig ett par klackar och mitt röda läppstift.

SparaSpara

SparaSpara

Nytt år, forsatta önskningar

• •

Nyårslöfte

Eller jag vill inte kalla det ett löfte. Min intention med detta nya år är att fortsätta sträva efter att bli förlöst. Fri från nedtryck av mig själv. Jag ska utmana mig själv, blomma ut och njuta.

Jag fick en nyårskris, jag var inte färdig, hade inte blivit förlöst och fri 2017 som var mitt mål förra nyår. Kände mig grå och genomskinlig. Fick en inre stress över alla klyschiga sammanfattningar från året och konkreta mål för kommande år som sociala medier svämmade över av. Så jag raderade vissa appar och försökte undvika att ens ta in allt. Kanske också det bästa sättet att försöka slappna av på, att sluta mata huvudet med vad alla olika kanaler har att erbjuda. Ni vet, när man kokar ihop känslan av att inte ha en perfekt karriär, färdigrenoverat hem, vältränad kropp, svindyra (helt underbara) märkeskläder, resor var och varannan månad, middagsbjudningar och härliga fester. Mitt problem är att jag tar in allt, men pausen har i alla fall gjort att jag gäspar ännu lite mer över alla perfekta bilder och känner att livet återigen borde ge mer än en välarrangerad och redigerad bild.

Nu får minsann alla ta mig för den jag är. Ja, jag kan vara krass, fastna i negativa tankebanor om mig själv, avundas de som har sin givna plats i olika sammanhang. MEN, jag lyfter gärna fram andra, peppar och pushar. Vill alla väl och får ont i hjärtat när någon inte mår bra. Och jag brottas så med mitt oerhört starka behov av att gå min egen väg och samtidigt passa in i ”mallen”. Det är den där ”mallen” jag ska frigöra mig i från. Så jag behöver egentligen inte en given plats i ett sammanhang, jag behöver bara grunda mig själv ännu mer. Sen är jag så trött över att umgås med mobiler, kan vi inte istället se varandra i ögonen? Fråga genuint hur vi mår, vad vi tycker, vad vi önskar och drömmer om. Lära och utmanas av varandra, inte snegla med konstig blick när någon sticker ut. Våga gå utanför boxen av vanliga samtalsämnen och ifrågasätta givna ramar.

Med detta sagt önskar jag följande inför detta året:

Fortsätta min resa mot att känna mig fri och förlöst, både som människa och som kreatör.
Vara mer social och umgås i olika sammanhang.
Ta livet mer som det kommer.
Njuta.
Se andra.
Vara öppen.
Skratta ofta.
Våga ännu mer.
Sträva efter balans.
Lita på min magkänsla.
Njuta av min lilla familj.
Uppskatta mer det som finns runtomkring mig.
Men också fylla på med guldkanter som resor, Champagne, middagar, underbara kläder och annat fint livsnjut.

Ja, jag har lite andra mer konkreta önskningar, men de håller jag för mig själv. För vissa kräver både hårt jobb och fast inflöde av pengar och gällande pengadelen är jag inte riktig där än. Det kanske får bli en önskning inför 2019 istället.

Men oj, när jag tänker efter! Vilket år 2017 var, Paris två gånger, Lissabon en gång, Hamburg en gång och Köpenhamn en massa gånger. På det personliga planet gick jag från en ganska mörk känsla kring mig själv till ett starkt självförtroende i en arbetsuppgift och ett stort projekt jag aldrig haft en tanke på att jag skulle jobba med. Dessutom jobbade jag med en del andra spännande projekt, både personliga och på uppdrag. Lägg därtill ett nytt (nygammalt) drömkök, fina Champagnestunder, intressanta möten, energigivande samtal och en hel del härliga fynd. Okej, jag behövde nog backa bakåt något steg för att förstå allt det fina jag fått vara med om. Wow, vad jag känner mig tacksam för mellanåret 2017 ändå.

Nu vänder det, 2018, det är dags att omfamna den inre utstickaren. Tar på mig en knalligt blå blus som skulle kunna vara hämtad från en amerikansk 80-talssåpa och kör hårt. Jag är modig.

Ps. Hur mår du och vad önskar du inför kommande år?

Make it yours

• •

Follow your dream

Min största dröm är att skapa kläder. Det var det för 20 år sedan och det är det fortfarande. Det som hindrat mig i alla år är tron på mig själv. Där sa jag det. De där envisa tankarna på att man inte duger, känner ”rätt” människor, bor i ”rätt” stad eller rädslan för att göra fel.

Jag vill skapa kläder fullt ut. Inte trendbaserade, fast fashion kläder, utan kläder som får en att växa inombords. Kläder som får en att raka på ryggen att känna att här är det  jag som har makten över mig själv. Så nu återstår det bara för mig att aktiv tänka bort måsten, inte lägga energi på saker som tar för mycket värdefull tid och börja peppa upp självförtroendet.

Jag är modig.

Instagram has returned invalid data.

Om mig

Mitt namn är Annika Göth Nilsson, formgivare och kreatör. En kreativ själ med en förkärlek för mode, identitet, hållbarhet och att skapa med händerna. Jag arbetar som frilansformgivare och åtar mig projekt inom mode, produktdesign, grafisk formgivning och konceptutveckling.

Följ mig

Senaste nytt