Att inte hindras av rädslor

När jag växte upp startade min pappa en verksamhet där människor i arbetslöshet fick komma och skapa som en del av en arbetsmarknadsåtgärd. Fokus låg på att stärka den utsatta människan, ge dem en plats att vara på, synliggöra deras gåvor och lotsa dem in i arbetslivet igen. Denna skaparverkstad rymde bland annat snickeri, textilateljé, bilverkstad och en second hand och kallas än idag Allt möjligt. Allt möjligt för att man kunde göra allt möjligt, men också för att allt är möjligt.

Jag har tänkt en del på det den senaste tiden, att allt är möjligt. Det är intressant eftersom det är ett väl etablerat begrepp hos mig, kopplat till min pappas arbete som alltid tog väldigt mycket plats under min uppväxt. Det är inte förrän nu i vuxen ålder som jag kan känna en stolthet och förundran över det han faktiskt skapade. Sen inser jag att jag alltid tänkt att allt är möjligt, men jag har aldrig levt det fullt ut, utan istället styrts av rädslor själv. Jag har tankesättet, förmedlar det utåt, men har sen svårt att övertyga mig själv helt när det handlar om mina projekt. Men så började tankarna om att allt är möjligt bubbla för uppmärksamhet. Jag behöver aktivt välja tro på det om och om igen, även i de situationer jag står rådvill och inte vet var jag ska börja. Allt är möjligt. Jag har möjligheten att skapa utifrån de drömmar och visioner som pockar på uppmärksamhet långt in i hjärtat. Det viktiga är att tro att det är möjligt. Sen finns det absolut hinder på vägen och kanske är inte lösningarna det jag tänkt från början, men det är ändå möjligt att nå målet.

När man gör något utanför comfort zonen, normen eller det förväntade är det lätt att hindras av rädslan. Att mötas av motstånd kan kopplas till bekräftelse att det inte fungerar, men kanske är det där man ska släppa kontrollen och våga prova sig fram. Tillåta sig falla på vägen för att sen resa sig upp igen, borsta av dammet, justera och prova på nytt. Byter man ut ”det går inte” till allt är möjligt händer det något inom en, hos mig kan jag känna hur en framåtrörelse tar sats.

Häromdagen fick jag spontanbesök av en god vän som nog är en av de mest positiva människor jag känner. Han brukar påminna mig om min fysiska styrka. Jag minns ett tillfälle när jag själv kände att kroppen inte svarade som den skulle och allt kändes motigt, då sa han till mig att om jag var så där stark när jag kände mig svag, då är jag ju riktigt stark. Den kommentaren satte sig som en tatuering på insidan av mitt pannben och har blivit ett väl använt mantra i olika typer av utmaningar sen dess. Denna gången påminde han mig om ett erbjudande jag inte nappade på vid ett tillfälle och som jag ångrat i efterhand. Till stora delar var det rädslan som styrde det beslutet och nu sa han till mig att jag då har lärt mig att nästa gång fångar jag möjligheten. Allt är möjligt. Det intressanta är att jag den senaste tiden blivit påmind om fler dörrar som stått på glänt genom åren och som jag inte vågat öppna och kliva in i just på grund av rädslan. Det är ingen idé att ångra de valen eftersom man tar beslut utifrån vad man står i just där och då, men man kan påminna sig om att vid nästa tillfälle är allt möjligt.

När jag tänker på min pappas arbete insåg jag återigen att äpplet inte faller långt från trädet. Att skapa möjligheter för människor att skapa linjerar med min företagsfilosofi, jag har bara ändrat plattform på olika sätt under åren och under en period kändes det som att jag kört vilse. Det senaste året började jag istället skala av och justera för att förstå min vision på djupet. Vad är det jag hela tiden kommer tillbaka till? Att förändra tankesätt med skapandet som verktyg. Ofta fastnar jag vid rädslan av att inte bli förstådd. När man bygger en plattform på intuition och mjuka värden är det lätt att bli avfärdad som drömmare och inte en mätbar realist. Men att bygga nytt innebär att tänka att allt är möjligt och då må jag vara en drömmare.