Det är dags att aktivera bloggen igen

Skrivandet har för mig varit en ventil, små reflektioner över livet som tagit form i text. Det var länge sen jag offentliggjorde dem. De senaste åren har de hamnat i dokument på datorn och fastnat. Antingen har de varit för privata eller stoppats på grund av allt destruktivt självtvivel jag fyller mina tankar med. Varför håller jag på så? Det jag uttrycker kan också ha ett värde för någon, om det så bara är en person som inte vill ge sig känna. Varför ducka en eventuell bekräftelse på grund av rädsla av att bekräftelsen ska utebli? Ifrågasättande kan ju också vara bekräftelse för den delen, en väldigt givande sådan.

Så nu sitter jag här och försöker lägga upp en plan för livet framåt. Jag drivs av framåtrörelse, men upplever att jag stått still alldeles för länge. Och vad gör jag då? Jo, jag kastar mig ut i det obekväma, det osäkra och ser om vingarna bär. Nu tänker jag fortsätta skriva. Kanske kommer jag till den där boken jag drömt om att få skriva till slut. Eller är det bara detta som är den kreativa ventilen just nu. De andra verktygen verkar ha rostat ihop lite.

Jag fyllde nyligen 41 år och ska på något vis vara förbi den där 40-årskrisen. Jag trodde jag hanterade krisen genom att cykla till Paris, men det vara bara en uppvärmning. Eller vad är egentligen en kris? ”It´s not a midlife crisis, it´s a midlife clarity”. Jag tänker att det är ganska fint ändå, även om det innebär en hel del smärta. Att komma till insikt och äntligen börja förstå hur pusselbitarna hänger ihop. Jag har tröstat mig med många citat det senaste året, tiden innan 40 är research och tiden efter handlar om att forma livet man önskar. Klyschor kanske, men det ligger något i dem.

Hemkomsten från Parisäventyret innebar grundlig hantering på alla plan. För att snabbspola framåt står jag här nu med större förståelse för mig själv, livet och min omgivning. Absolut inte färdig, för trots allt är jag övertygad om att livet är en process som bjuder på nya vägar, insikter och tvivel mellan varven.

Jag har i alla fall tre punkter som jag vill lyfta upp och som jag funderat en del på den senaste veckan sen jag firande in min födelsedag genom att vara på ledarskapskurs.

Osäkerheten

Kan jag vända på osäkerheten snarare än acceptera dess status? Dvs kan den bli till bränsle snarare än att begränsa mig? Jag har nog redan svarat på den, jag har ofta kastat mig ut i det osäkra, men har också i långa perioder gömt mig i mitt skal. Osäkerheten begränsar mig i de delar som handlar om förväntningar och prestation, men driver mig i de områden som är utanför min comfort zone. Borde det inte vara tvärtom? Att känna osäkerhet kan vara helt ok, men att drivas av den är inte lika lätt. Som den undersökande konstnärliga själ jag är borde jag verkligen stanna upp när osäkerheten knackar på och möta den för att kunna arbeta mig genom den. Som här, i en text eller som tidigare i skapandet av något materiellt. Vad gör osäkerheten med mig, är den grundad i mig själv eller i rädslan för hur omgivningen tar emot mig? Jag skapar som bäst när det inte finns några pålagda förväntningar, varken från mig eller omgivningen. Det är då det kommer från hjärtat. Dock behöver man ibland möta andras förväntningar. Livet är trots allt ett socialt samspel. Min teoretiska guru, Hannah Arendt, uttrycker det som en mångfald av perspektiv och syftar på mötet i det offentliga rummet.

Inflytande

När jag säger något lyssnar människor. Vilket känns märkligt då jag alltid upplever att jag aldrig lyckas bryta igenom i en folksamling eller bruset. Kanske fungerar jag bäst i tystnaden, när människor saktar ner och hinner reflektera, då upplever jag också att de har möjlighet att lyssna på mig. Troligtvis är det för att jag har svårt att pladdra på i onödan, utan det jag säger kommer ofta från det inre. Sen är jag också värderingsstyrd och att stå stadigt i värderingar kan skaka om, vilket gör att andra lyssnar.

Behov vs bekräftelsebehov

Ja, jag har behov av att känna mig backad och bekräftad, som att bli bekräftad i att jag har mandat att ta plats och tycka något. Ofta har jag varit lite av en lonely rider och det går till en viss punkt, sen blir det pyspunka. När jag sen fick en hel del bekräftelse insåg jag att jag snarare har stort behov av friktion och motstånd som för mig framåt i en framåtrörelse. För som sagt, motstånd är också en bekräftelse. Jag kom plötsligt att tänka på opponering av uppsats där jag laddat för att bli ifrågasatt, men sen inte fått något motstånd och insåg att jag blev besviken. Samma mönster finns i andra delar av livet, där jag tappar fart om jag inte får den där friktionen som skapar framåtrörelse. Jag har sällan valt den enkla vägen och med lite distans till det inser jag att det är precis som det ska vara. Om hela ens grundfokus är förändring gör man inte som alla andra. Det är också därför som vägen både varit snårig, men också bestått av val som skavt. Jag känner inte på vattnet försiktigt (rent bildligt, jag kämpar fortfarande med badångest), utan jag hoppar i. Ibland gör jag till och med bomben och ibland känns det som ett magplask.

Vad motstridigt detta är, men som parterapeuten sa, två känslor kan ligga bredvid varandra. Så livet är väl en enda stor känsla av dualitet. Å ena sidan, å andra sidan och där emellan nånstans slingrar sig vägen.