Precis efter jag tagit studenten började jag läsa konstvetenskap i brist på annat. Att gå från en praktisk gymnasielinje till en teoretisk och analytisk högskolekurs var inte någon hit för min del. Det slutade med några kuggade tentor och ett avhopp som fick mig att känna mig otroligt misslyckad. En känsla som på något sätt etsat sig fast och följt med hela mitt vuxna liv. På ett sätt har jag kopplat många av mina motgångar, nederlag och misslyckande till att jag faktiskt inte klarade av den där kursen. Att det var på grund av den som jag inte var värd att lyckas med något annat, läsa en annan utbildning eller få ett jobb. Det är en väldigt hård dom på sig själv. För någonstans vet jag ju att mitt värde inte ligger i mina prestationer och att inte klara en kurs är inte hela världen. Ändå har detta ”misslyckande” hånat mig varje gång jag sökt nya kurser. Till slut blev jag så trött på det och kollade spontant upp om denna kurs fortfarande fanns kvar. Döm om min förvåning när jag fann den på samma högskola, med samma lärare och upplägg fast på distans. Jag tänkte att det var ett tecken, det var dags att göra upp med känsla en gång för alla så jag började läsa konstvetenskap igen.
1,5 år senare står jag här med VG i A, B och C-kursen, adderar en ny kandidatexamen och kallar mig helt plötsligt konstvetare. Jag skulle kunna kalla detta 1,5 års heltidsterapi då jag bearbetat många känslor, kommit till nya insikter om vem jag är, vad jag vill och var jag är på väg. Konstvetenskapen har fått mig att förstå världen på ett sätt jag inte hittat orden för innan. Saker i livet som skavt kan jag nu förklara på ett helt annat sätt och ha förståelse för. Den har utvecklat både mitt skrivande och min analytiska förmåga, två verktyg som jag nu värdesätter väldigt högt och vill utforska ännu mer.
Jag är stolt över mig själv och siktar nu på en master i samma ämne. Det går bra nu.
(Är du nyfiken på att läsa min C-uppsats, Konsumtionskulturen: Ett porträtt i tiden, så finns den här.)
0 kommentarer