Att lyssna i tystnaden

Jag satte mig på golvet i min dotters rum och drack en kopp kaffe och lyssnade på en podd som tog upp ämnet slow down. När du saktar ner kan du tänka, när du tänker blir du tydlig och när du är tydlig kan du sätta riktning med en ärlighet och öppenhet. Detta rummet var tidigare mitt arbetsrum, här har jag suttit många timmar och vänt och vridit på tankar och analyser och gjort ett riktigt bra jobb.

De senaste veckorna har jag känt ett kaos inom mig på grund av alla platser jag borde vara på för att nån ut och ändå når jag inte, för världen snurrar för fort i en upptagenhet av överlevnad. Vi spelar ett spel som går ut på att den som hörs mest får mest plats och det gör mig så trött när jag öppnar sociala medier och sköljs över av oombedda livsråd, innehåll utan djup och konton jag inte valt att följa. Alla mina egna val försvinner i bruset och jag känner mig fången i mitt egna flöde. Fången och beroende. Det skapar definitivt stress och känsla av otillräcklighet, så jag måste påminna mig om och om igen om att djup tar tid, det är en process. Ändå hamnar jag återigen i looparna, även om jag har rutiner som trycker mig ur de destruktiva linjerna. Ett av dem är att stanna upp och sitta i tystnad. Att våga sitta i tystnad kräver tålamod, att inte ge upp första gången för att tankarna vandrar iväg och rastlösheten lockar en sträcka sig efter mobilen. Ändå hamnar jag allt som oftast i ett delat fokus. Men när jag väl saktar ner och går in i ett tystnadsflow då bubblar det av intressanta rubriker, insikter och idéer. Ofta slutar det med att jag skriver av mig efteråt. De gånger jag satt mig ner med hjärtat utanför och axlarna ovanför öronen kan jag sen känna hur kroppen efter en stund landar och hur energin flödar fritt under huden.

Jag inser att jag längtar tillbaka till det lustfyllda skapandet. Det som styrs av det innersta, av mitt egna behov av att uttrycka mig. Det som egentligen inte skapas för någon, utan att det skapas av mig och min drivkraft att uttrycka mitt innersta. Men det är en svår balansgång.

Häromdagen när jag var ute och gick, som för övrigt också är en av de rutiner jag har när tankarna stockar sig, passerade jag en borttappad lapp. Meddelandet var så vackert i all sin felstavning. Det var som att avsändaren förmedlade en sanning utan att veta om det. Konstvärk, jag tänker att det säger så mycket om skapandeprocessen. Konsten kan vara ett resultat av den värk som samlas inombords och för att lindra eller släppa den så måste den ut genom skapandet. Tänker också att det är ett mer produktivt sätt än att skrika ut sin smärta, även om man för stunden kan behöva det med.

Konsten behöver ju nödvändigtvis inte vara en smärta, utan jag är fullt medveten om att det finns alla typer av konstutövande känslobehov. Men kanske möts alla mer eller mindre av någon typ av konstvärk, om det så är vad som uttrycks, självtvivel på sin skapandeförmåga, oro för mottagande osv. Hur som, ska vi leva på vår konst så måste vi möta omvärlden på ett eller annat sätt och det är väl egentligen där dubbelheten finns. För egentligen vill jag bara skapa och göra min grej utan att behöva tänka på att sälja mig i olika kanaler. Det är många roller man bör bära.

Förresten är inte sociala medier en parafras av det verkliga livet eller egentligen alldeles för många olika liv? Inte konstigt att en kan känna sig lite förvirrad över vad som är vad och vem man egentligen själv är.