En heldag på Louisiana

Det är så lyxigt att ha Louisiana på nära håll, i princip rakt över sundet. Vi tog en liten tur över i fredags och prickade in en hel del intressanta utställningar. Dock är det ju inte alltid helt lätt att fokusera fullt ut när man har med en busig 2,5 åring med mycket spring i benen. Lite svettigt blir det allt när de söta händerna gör high five på oljemålningarna. Tur då att halva sällskapet kunde inta barnhörnan och skapa egen konst medan övriga kunde spana in de stora utställningarna utan att svetten pärlar sig längs ryggraden.

Vi prickade bland annat in sluttampen av Louise Bourgeois – Structures of existence: The cells och den nyöppnade utställningen av William Kentridges Thick time. Två gripade utställningar, men på olika sätt. Lite splittrad i huvudet önskade jag att jag hade läst in mig lite på de båda konstnärerna i förväg då jag lämnades med en känsla av att jag inte fick grepp om det jag såg och ändå kände jag mig så berörd. Det är väl så konst ska vara, berörande och något som får tankarna att spinna. En sak är säker, konst är förlösande och jag får alltid behovet av att skapa själv för att frigöra de hinder och tankar som låst sig hos mig. Jag måste bara våga ta ut svängarna ännu mer, för det finns mycket kraft inom mig som måste ut.

Louise Bourgeois, 1911-2010, var en fransk konstnär boende i New York. Hon inspirerades mycket av sin barndom och traumatiska upplevelser i sin konst och letade efter en känsla som hon ville behålla eller göra sig av med. Huvudfokus vid denna utställning var hennes verk The cells, 25 uppbyggda rum som innefattar ordets alla betydelser, fängelsecell, klostercell och celler i kroppen.

Sydafrikanske William Kentridge, f. 1955, är en multimedia konstnär som är känd för sina teckningar, filmer, skulpturer, performances och teater- och operaproduktioner. Man får ta del av en visuellt svart/vit värld som fokuserar på människan i centrum- de kolonialiserade, de reglerade, de undertryckta och de drömmande. Den starkaste upplevelsen var känslan av att stå inne i konstverket, eller snarare mitt i processionen i verket More sweetly play the dance. ​En film som skildrade människor som går igenom livet.

Jag ska definitivt läsa in mig lite mer på dessa två konstnärer. En annan sak med Louisiana är att det är svårt att gå förbi butiken, alltså både svårt att missa den eftersom den knyter ihop hela stället och det är svårt att låta bli att kolla in vad för något inspirerande som finns. Jag blir framförallt inspirerad av att göra bokinköp. Håller mig oftast p g a den danska kronan och kollar upp dem på hemmaplan sen, men det är svårt att låta bli att köpa något litet minne. Några vykort och en liten bok om Bourgeois fick följa med hem.

Lite stolt blir man även när man hittar finheter från Caia of Sweden i Louisianabutiken. Caisa som står bakom märket har jag lärt känna genom Instagram, vilket ledde till att hon var med på vår första Formskapetbazaar. En superhärlig tjej som jag ofta springer på spontant när jag är i Köpenhamn.