Blogg

Tanketåget rullar vidare

Av alla män jag kan tänka på i denna värld, vaknar jag med att börja tänka på Trump. Jag reflekterade över hur många förfärades över att en sådan man är vid makten. Sen började jag vända tillbaka och se att det är ju inte alls konstigt att han hamnade där. Som den självrannsakande och terapeutiskt bearbetande människa jag är insåg jag att han är en spegelbild av mänskligheten. Genast tog det mig tillbaka till utställningen Generation Wealth som visades på Louisana för några år sedan. Den grep tag i mig så starkt då, att jag skrev min C-uppsats i konstvetenskap om den. Den amerikanska fotografen Lauren Greenfield har under 25 års tid fotograferat samtidskulturen och skildrar hur pengar, makt och berömmelse påverkar människan. Betraktaren fick följa människans strävan efter mer i olika nedslag i framförallt USA, men även hur den ekonomiska kraschen 2007 påverkade ett land som Island för att sedan lyfta fram att Donald Trump blev president första gången. Då tänkte man att det kunde knappt bli värre än så, sen kom pandemin och kriget i både Ukraina och Gaza och Trump blev vald som president för andra gången. Vilken cocktail av mänskligt inferno. Mänskligheten var helt enkelt inte redo att vända skutan än och kanske är det som alla storhetstider, de måste krascha först för att vi ska kunna bygga nytt. Se bara på dinosaurietiden, romarriket och nu, konsumtionstiden.

Bildligt tänker jag på Salvador Dalís Metamorphosis of Narcissus, en tolkning av den grekiska mytologin om Narcissus och hur han förälskade sig i sin egen spegelbild. Nu påstår jag inte att vi förälskar oss i Trump, men är det inte lätt att förälska sig i det han står för? Pengar, makt och berömmelse? Visst är det en extrem person som jag lyfter fram, men plockar jag ner det till små beståndsdelar är det något som kan möta oss i vardagen. Jakten på bättre lön, starkare status, finare grejer, behovet av att styra våra val själva och välja vår omgivning. Kanske är det så att maktpositionerna inte förändras förrän vi själva förändrar oss? Om vi slutar acceptera att de delarna styr våra liv eldar vi inte hela tiden på makten av dem. Dock innebär det att vi behöver ändra hela vårt samhällssystem och det gör vi inte i en handvändning. Kanske är det så att hållbarhetsmål och dylikt är ett litet tappert försök, men fortfarande kopplar vi det till de ekonomiska strukturer som styr våra liv. Jag inser att det här är en stor diskussion att ta och jag besitter alldeles för lite teoretisk kunskap om det, men jag ville ändå lyfta tanken av att spegla sig själv i omgivningen för att skapa större förståelse för hur världen både hänger ihop och hur vi kan förhålla oss till kaoset som sköljer över oss.

Spegla dig själv, inte bara i Trump, utan i allt som skaver som du möter så skapar du kanske större förståelse för både dig själv och din omgivning. 

I skrivande stund sitter jag egentligen och försöker skriva en masteruppsats i konstvetenskap, men livet har en tendens att hela tiden komma emellan och jag har insett att jag hade en något naiv tro på att jag skulle kunna rodda både bebis och skrivande i vår. Även om det ser ut att fungera på pappret så pockar livet med sina oförberedda inlägg och planerna omkullkastas hela tiden. Å andra sidan har jag lärt mig genom åren att det är så livet fungerar, det gäller bara att följa med. 

Idag hamnar blicken ständigt på nyhetssidorna för att uppdatera om de brutala händelserna som just nu sker i Ukraina till följd av Rysslands attack. Ett grannland som angriper sina grannar. Hur var det nu, älska din nästa, det engelska uttrycket är bättre här… Love your neighbour. Det är svårt att stänga av rapporteringen och oron kryper allt längre in under skinnet. Samtidigt känner jag en sån tacksamhet över att sitta i min trygga skrubb och få slå på tangenterna för att skriva ur mig alla de tankar som flyger runt i huvudet. Jag lever än så länge i en skyddad och priviligerad värld.

Tankarna vandrar iväg till tjejen jag träffade när jag var barn, jag minns inte hennes namn, men hon tillhörde en grupp ”tjernobylbarn” som var på återkommande sommarbesök i byn jag växte upp i. Vi bytte adresser och jag fick ett brev på posten med ett kort på henne. Jag minns det så väl, hon stod i en trädgård bredvid en röd blomma, hon hade mörkt långt hår och jeanskläder. Det senare kan vara en efterkonstruktion, men det är så jag minns det. Jag undrar vad det blev av henne, hur hennes liv har sett ut och vad som händer med henne idag. När jag tänker tillbaka på detta vrider det sig i hjärtat.

I min uppsats skriver jag om participatory art, deltagarbaserad konst, ett ämne jag försökt att greppa under ett år nu. Det har krockat med pandemin. Det är komiskt på nått sätt att skriva om ett ämne som bygger på sociala kontakter när hela världen stängt ner och levt isolerade under så lång tid. Visst finns det andra rum än de fysiska rummen att mötas på, men det får mig att tänka på hur viktiga de fysiska mötena faktiskt är. Min teoretiska utgångspunkt är Hannah Arendts tankar om det offentliga rummet och pluralism. Hur vi människor framträder inför varandra och vi är inte ensamma utan människor tillsammans. Vårt handlande är inte beroende av ting utan av relationer, de mänskliga relationerna. Vi är både lika och olika och mellan oss skapas olika band.

Jag har landat i att undersöka observatörens perspektiv i förhållande till participatory art eftersom jag gång på gång stött på påstående om att det måste till ett nytt sätt att se på denna typ av konst. Det går inte att förhålla sig som betraktare på samma sätt som för traditionell konst eftersom denna typ av konst ofta innehåller mänskliga relationer och inget faktiskt objekt att undersöka.

I dagarna har jag börjat läsa Jacques Rancéres bok The emancipated spectator som i första kapitlet tar upp betraktaren som en aktivt handlande deltagare. Detta då betraktaren möter verket eller handlingen med sina erfarenheter och själv sorterar, jämför och tolkar med utgångspunkt i det hen står i. Här kommer åter framträdandet in och jag drar själv mina paralleller till det som sker i Ukraina nu. Vi sitter här och betraktar det som sker, en form av framträdande där huvudrollen ska både visa sin makt och ta ännu mer makt till vilket pris som helst. Hela tiden står vi som betraktare vid sidan av och väger fram och tillbaka hur delaktiga vi ska vara. De sociala mediekanalerna fylls med olika symboliska handlingar, kommentarer och önskan om att kunna göra något rent praktiskt. Hela detta läget skulle kunna analyseras i det oändliga utifrån de perspektiv jag skriver om där konst och livet på ett sätt flyter samman (Obs, jag menar inte att se det som ett konstprojekt) och där handling mellan mänskliga relationer går igen. Min poäng är nog att vi som ser oss som betraktare till detta hemska krig också kan se oss som aktivt handlande människor som med de olika erfarenheter och utgångspunkter kan göra något i det lilla. Börja med att älska din nästa. Love your neighbour.

(Solrosor för Ukraina)