Ett in-between
Jag läste precis ut Gud är inte plåstret av Tomas Andersson Wij. Boken är skriven som 2025 års utgåva av ärkebiskopens fastebok, texter att reflektera över i just fastan, den 40 dagar långa perioden innan påsk. Jag har tänkt hela året att jag skulle läsa boken, men det har inte blivit av förrän nu. Jag har generellt inte läst så mycket som jag önskar och brukar under året som gått, för hjärnan har fullt upp att bearbeta andra saker och varje gång jag satt mig med en bok har jag fått läsa om meningarna så många gånger att jag till slut gett upp.
Anledningen till att jag blev nyfiken på just denna bok är framförallt på grund av författaren, denna låtskrivare jag lyssnat mycket på genom åren. Musikaliskt är jag svag för män som skriver och sjunger melankoliskt om livet, den inre kampen, det svåra, men också sanningen av att vara människa. Det slår an på min själ och jag identifierar mig med vandringen i livet. Jag tänker också att det är något med rösten, den maskulina, lite raspiga rösten som bidrar till nån sorts balans i mitt feminina jag.
Både Tomas Andersson Wij, Peter LeMarc och nu senast Jens Hult befinner sig på min spellista. Jens Hults skiva Ärligt misstag pluggar jag in i lurarna med hög volym när jag ställer mig i stakmaskinen på gymmet. Den har hjälpt mig dra ut väldigt många olika känslor i det enformiga stakandet och kommer man närmre mig där kan man se hur jag ropar ut i tystnad att jag är ”klämd emellan hårda ställen av stenarna” eller ”allt jag behöver är semester från mig själv”. Kanske är det tur att jag står med ryggen mot resten av gymmet och riktar kraften ut genom rutan istället. Tänker att det är en ganska aktiv och expressiv typ av meditation i alla fall. Och behöver vi inte alla semester från oss själva mellan varven?
Tillbaka till boken, för den fick mig att inse att jag befinner mig i nån sorts ofrivillig fasta. Jag har sett de senaste åren som nån sorts mellanrum, att jag befinner mig i ett ”in-between”. Jag är mellan uppfattningen av den jag trott mig vara till den jag faktiskt vill vara och är. Fastan för mig har bara varit en kyrklig kalenderpunkt och något jag inte gått in i då jag inte känt någon större mening med det. Det kan också bara har varit rent ointresse. Jag förstår inte helt vitsen av att avstå från saker under en specifik period, när man kanske egentligen behöver se över sina vanor generellt och hitta en långvarig och hållbar balans. Risken med att följa en själslig diet kan medföra någon sorts jojobantning som inte ger något i längden. Absolut behöver man stanna upp och reflektera över saker, det är jag stor förespråkare av. Dock behöver det kanske ske på olika vis för att hämta hem sig själv och tränga undan bruset som pockar på uppmärksamhet hela tiden. För bruset finns där alltid oavsett om jag avstår från mobilscrollande eller sötsaker i 40 dagar.
För mig handlar nog den här ofrivilliga fastan om att möta mig själv, inte som någon som gör ”alla rätt” och kan bocka av duktighetslistan, utan istället att möta och förstå det inre skavet. Möta mina skuggsidor och bjuda med dem som en del av min helhet. Att förstå vad som håller mig tillbaka, vad jag tränger undan och hur jag steg för steg kan vara hela jag. Jag har utsatt mig, men har även blivit utsatt för ofrivilliga prövningar under denna fastan och jag inser att för varje sak som läggs till får jag vända tillbaka och möta mig själv på nytt. Förstå lite mer och justera för att kunna ta mig an nästa utmaning. Jag vill inte påstå att det är en lätt väg att gå, men det är rätt för mig, även om det innebär att tårarna sprutar på gymmet eller uppgivenheten smärtar som ett trasigt skoskav i vandringskängorna. Jag är precis på den plats jag behöver vara nu, även om den är mörk och snårig och inte ett dugg lustfylld och härlig. Det är en befriande känsla för en som alltid längtat bort.
Gud är inte plåstret är enligt min uppfattning en klockren titel då trons ramar lite för enkelt plåstras på som en universallösning. Men ett plåster kan lätt tappa fäste och trilla av och då tappar det sin funktion av att fånga upp blödningen. För står man vid förtvivlans rand hjälper det föga när någon säger att man ska lämna alla sina bekymmer till en gud. Problemen kvarstår ju om jag inte aktivt behandlar orsaken och fortsätter framåt. Kanske finns gud i en aktiv handling av att någon faktiskt hjälper mig tvätta såret, ger det tid, luft och bra förutsättningar för att läka. Kanske är det som TAW skriver att ” Gud är inte plåstret, utan såret”. Sårbarheten som vi möter i vår förtvivlan är en kanal och en läkeprocess, för vissa kanske en gud och för andra en strategi att ta sig genom livet.
Jag skriver mig igenom den här fasteperioden, vissa delar publicerar jag i bloggen och andra spar jag då jag känner att de är för nära min sårbarhetskärna just nu. Det intressanta är att blicka tillbaka och se var denna ökenvandring fört mig och därför kan jag också vila i att famla i mörkret för den fortsatta vandringen pågår ändå. På ett sätt känner jag mig mer kreativ nu än på många år, reflektioner och texter flödar ut som en forsande flod då jag sakta lossar på fördämningen som jag använt för att skydda mig själv. Skaparkraften har verkligen visat sig för mig detta året, vissa skulle kanske se det som en gudomlig kanalisering, andra tänker att det är en hantverkskunskap och jag, ja, jag känner bara att mina händer gör precis det som de behöver göra. De kreativa blockeringarna sitter bara låst av tanken och en tilltufsad självkänsla.
Detta är ingen recension av boken, men jag vill gärna tipsa om att läsa den oavsett om man har en tro eller inte då den ger perspektiv på livet och det existensiella utforskandet. TAW prackar inte på en tro utan gör snarare upp med arvet och reflekterar över vad tron är för honom. Precis som jag skrivit i tidigare inlägg så behöver man kanske gå vissa vägar, omvägar och villovägar för att hitta hem igen. Vi är ju trots allt människor med tankar och känslor och kanske med en vilja av att finna någon sorts frihet.
Kanske behöver vi gå i mörkret för att se ljuset, kanske behöver vi fasta och festa på samma gång. Kanske behöver vi staka oss igenom smärtan för att sedan helt plötsligt vila i en nedförsbacke. Båda delar får plats och kanske är det brytpunkten mellan dem som skapar en framåtrörelse.
