För att hitta hem

Häromdagen när jag stod och snidade i ateljén lyssnade jag på Tomas Andersson Wijs podd Hundåren, en podd som lyfter fram det där slitiga, ibland skaviga och utmanande med skapandeprocesser. Det där man aldrig får se i ljuset av framgång och lätt skulle kunna klassas som misslyckanden. I just detta avsnitt flöt samtalet mellan Tomas och Gustaf Norén, tidigare medlem i Mando Diao. Gustaf pratade, eller det var egentligen som att han poetiskt sjöng ut sin berättelse, om musiken, gudstron och hur han behövde hitta tillbaka hem. Det slog verkligen an på den inneboende skaparkraften och hur den forsar ut i essensen av att vara människa. Det fina var även hur jag kände igen mig i att vägar måste tas då man behöver dem för att hitta hem och hur den vandringen ändå fortsätter vidare. Ibland är den kantad med kamp, men att man hela tiden kan vända tillbaka till kärnan, till kärleken och skapandet.

Gustaf kopplade mycket ihop sin vandring med sin tro och jag kan till viss del känna igen mig i det. Detta ämne som jag så ogärna pratat om, men sen damp den där Jesusgestalten ner som ett bokstavligt arv och jag var tvungen till att möta honom med mina händer, låta skaparkraften forma honom ur en träbit och jag tillät mig reflektera en hel del om det.

Denna gestalt som jag alltid haft en on and off relation med. Aldrig gett mig hän fullt då formerna skavt, förväntningar och mänskliga regler som styr. När jag läste konstvetenskap började jag nysta och förstå vad det var som kändes problematiskt, det var den kyrkliga maktkampen, det mänskliga avtrycket och den dubbelhet som kan rymmas innanför de väggarna. Inte så mycket det gudomliga, för det kan jag känna i energier och tecken som ger mitt liv en riktning. Men på nått sätt tänker jag att det gudomliga, Gud, i så fall är så mycket större än de mänskliga tolkningarna som följt med som berättelser genom åren och som skrivits ner, tolkats om, förnyats och förändrats så som vi människor gör. Den personliga tron behöver kanske vara just det, personlig, och inget som vi ärver. Kanske måste vi gå vår egen vandring för att finna vägen fram. Den må va skumpiga, full av avvägar, omvägar och raksträckor. Kanske tar det hela livet, kanske kommer vi aldrig fram, kanske gör vi fel fast vi trodde det var rätt. Kanske blir vi mer hela om vi vänder bort för att komma tillbaka. Arv har en tendens att låsa och skuldbelägga även om det är med god avsikt.

Kanske är det även så med skaparkraften, att vi måste låta vägarna, omvägarna och felen värderas lika högt som framgången. Om inte högre, för det är de som formar och skapar de erfarenheter vi har som kanaliseras ut i skapandet. Det finns nog en poäng med att en konstnärsjäl kämpar med sitt mörker, det blir ofta som en katalysator där sanningar kommer fram. Sen tror jag också att skapandet är så mycket mer än det materiella, det synliga, det som är klassiskt förknippat med visuell kreativitet. Skapandet finns i de små detaljerna som bidrar till en större helhet. Hur klyschigt det än låter så gäller det att lita på processen för den synliggör skatterna hur smärtsamma, motsträviga eller härliga de än är.

Efter poddavsnittet slog jag på Maxida Märaks nya låt Jag ska bli hel och det fick mig verkligen att reflektera över att vi lever i läkandets tidevarv. Vi föds hela, sen kämpar vi hela livet med att förstå, läka och bli hela igen från alla förväntningar som adderas genom livet. Är det inte lusigt egentligen, hur vi tappar bort oss själva hela tiden?

Efter reflektionsförmiddagen stack jag ut på en löprunda och sprang på en vän. Detta är en person som jag inte träffar så ofta, men det är sällan prat och väder och vind för det, utan ett hej är alltid kopplat till djupet och livets resa. Vi började prata om de där vägarna och människorna som behöver passera i ens liv för att visa saker i vårt innersta. När jag reste mig för att jogga vidare tänkte jag att den löprundan togs precis i rätt tid för att det mötet skulle ske och reflektionen skulle få sändas vidare. Det är ganska spännande att se hur en dag länkas vidare i ett tanketåg när man stannar upp och lyssnar eller pausar löprundan en kvart för att prata om livet. När jag tänker efter så är det just det som är att vara i nuet.