Att titta på blommor

Jag är otroligt tacksam över att jag har ett japanskt körsbärsträd i min trädgård eftersom det ger en färgexplosion och ett startskott för att allt får spira på nytt. Det växer i kanten av trädgården, men jag ser det både genom fönstret när jag skriver min dagliga tacksamhetsdagbok och när jag sitter och arbetar i ateljén. Tidigare skymdes det av ett övervuxet och ihåligt äppelträd och efter att det togs bort var det som att detta rosablommiga träd fick nytt liv och äntligen utrymme att vara sitt sanna jag. Tänker att det är en fin liknelse över hur lätt det är att gömma sig bakom de där ihåliga och urvuxna maskerna man ibland envisas med att bära runt på och som har en tendens att hålla en tillbaka och skymma sikten. Det japanska körsbärsträdet symboliserar livets förgänglighet, skönhet och nystart och är en stark påminnelse om närvaro.

Jag har läst en hel del ur Kahlil Gibrans Profeten den senaste tiden. Jag fick boken av en kär vän för 20 år sedan, men var nog inte riktigt redo för den då. Nu har det blivit en kompass och ett sätt att reflektera över livet. Gibran skriver ”Skönheten är inte ett behov utan en hänryckning. Det är inte en mun som törstar eller en tom hand som sträcks ut, utan ett hjärta i lågor och en själ i hänryckning.”

Jag följer naturen nära under mina morgonpromenader och ser skiftningarna tydligt från naket till fullt liv. Just nu är det som att omgivningen är målad i en drömmig aura av den blomsterprakt som poppar upp här och var. Det har fått mig att stanna upp i närvaron, andas in det nya syret och jag har ibland kommit på mig själv att vilja stanna tiden. Jag låter mig vara i det vackra och inte längta bort till nästa steg. Det är så lätt att projicera förväntningar utanför sig själv, lägga dem längre bort i en horisont som hela tiden flyttar sig framåt och med det blir kanske skönheten villkorad. Där och då blir skönheten ett behov och något förpassat till framtiden som ändå är oviss. Skönheten är upplevelsen i stunden och vad hjärtat och själen uttrycker just där och då. Lägger man all sin förväntan framåt finns det ju risk att missa skönheten då också eftersom man kanske redan är på nästa horistont då. Jag har insett att både mitt hjärta och min själ spirar på ett nytt sätt och jag tänker att det har med närvaron att göra. Att stanna upp och möta skönheten eller stunden som den är istället för att jaga horisonten.

Och ja, jag har även en magisk magnnolia och allt är så vackert nu så min själ expanderar och fylls av kraft.