Allt kommer bli bra

Kraschlandade in i helgen och kände mig ganska tillplattad. Fredagar har tydligen blivit en dag för tråkiga besked vilket gör att fredagskänslan blir lite avmätt. Denna gång var det en dröm som gick i kras, igen, och för en vecka sen sa jag att går inte det ger jag upp. Det blir liksom svårt att se ljusning när man verkligen tror att det är ens tur nu. Det var det inte, så jag grät en skvätt, gick en promenad i blåsten och försökte förstå varför när allt tydde på att det faktiskt skulle gå vägen. ”It’s not rejection, it’s redirection”. Det är svårt att tro det när man faktiskt försökt sig på det mantrat tidigare. Vad är det jag missar denna gången?

Men sen gick jag och reflekterade över omdirigeringen och började leka med tanken om att vara tacksam över det istället för djupt besviken. Vad händer om jag börjar tacka för att det inte blev av som jag tänkt? Att det faktiskt finns något bortom min önskan som är mycket bättre än vad jag kan förstå. Jag har ju hört solskenshistorier, önskat att få uppleva dem själv, men aldrig riktigt kommit dit. Kanske har jag inte gett mig hän fullt ut i det okända, men nu finns det ju faktiskt inte mer att förlora. Det kanske börjar med att säga tack. Tack för att jag inte fick den platsen som jag inte skulle va på trots allt.

Tacksamhet, jag ska erkänna att det är ett begrepp som skaver en del. Att vara tacksam, det är klart att det är något att sträva efter, men ibland är det väldigt svårt att känna. Speciellt om det förväntas av en när känslorna krockar. Jag inser hur jag brottats med det så länge jag kan minnas och tänker att det har med förväntningar att göra, både andras och egna. Att bli pålagd en tacksamhet över något som man inte valt själv och känner inte är rätt för en. Eller att leta tacksamhet i det stora, synliga, det som man kan visa upp som ett kvitto på att man lyckas. Jag skulle tro att det är det som är problemet när man drunknar i besvikelse, det är ett misslyckande.

Det är svårt att vara tacksam när något man önskat så innerligt inte blir av, känslan av besvikelsen blir så stor och ibland svår att hantera. Att då försöka fånga känslan innan besvikelse och självömkan tar över, ta ett steg tillbaka och se det från ett annat perspektiv, blir mer produktivt och gör att det är lättare att se vägen framåt. Det fungerade faktiskt denna gång. Jag valde att tacka för att min önskan inte gick i uppfyllelse och kunde istället se hur jag skärpte blicken åt ett annat håll. Att vara tacksam i de små detaljerna, även när man inte har ett resultat eller en klar vägbeskrivning framåt.

Jag fortsatte min tacksamhetsreflektion med att skapa en spellista på Spotify som fick rulla genom helgen och känner stor tacksamhet till hur musik bidrar till läkande kraft. Så när det stormar i livet, när saker inte blir som en tänkt, när drömmar går i kras, när besvikelsen sköljer över en, när livet känns motigt och svårt…. Då är det kanske dags att ändra strategi till att säga tack.

Och nej, jag ger inte upp, jag ändrar bara riktning.