Jag har vänt tillbaka till Hannah Arendt, min teoretiska ledstjärna då jag påbörjat ett existentiellt äventyr denna hösten parallellt med mitt skapande. Eller egentligen som ett komplement och en påbyggnad av mina skapandeprocesser.  Det är något fint att få återkomma och koppla samman skeenden i livet som tillsammans skapar den där röda tråden i ens liv.

När jag stod och glaserade muggar ekade samtidigt orden vita activa i huvudet. Det aktiva livet. Att vara en aktiv människa. I boken Människans villkor beskrev Arendt det som att det finns tre kategorier kopplade till vita activa – arbete, tillverkning och handling. Arbete är upprätthållandet av livet och de biologiska processerna som är kopplade till människan och det som krävs för att livet ska fungera. Tillverkning är det vi skapar och omger oss av, artificiella ting som är skapade av människan så som system, processer, diverse prylar, byggnader och konst. Slutligen är handling det mänskliga samspelet, det som är oförutsägbart och får oss att interagera med varandra. Handlandet uppstår i en pluralitet eftersom vi är människor tillsammans. Det är en förutsättning för det politiska livet, dvs det som uppstår när vi möts fria och jämlika.

Så tänker jag en hel del på produktivitet, att vara produktiv. För på nått sätt tänker jag att det aktiva livet är kopplat till att vara produktiv. När produktiviteten är synlig är den också mätbar och det mätbara blir ofta ett bevis på att lyckas. Det vi tillverkar kan mätas. Men om vi tillåter produktiviteten vara en relationell process, både med oss själva och med våra medmänniskor, blir den lika mycket värd då när den inte så lätt att mäta? Själv fastnar jag lätt i tanken om att det jag tillverkar är det som är av värde samtidigt som jag själv ofta dras till handlandet. Att vara en handlade människa. Och kanske är det egentligen det jag gjort de senaste åren, lagt fokus på att vara en handlande människa och därför känner jag mig inte lika produktiv som när jag är en tillverkande människa. Mycket av det jag gjort är inte synligt eller mätbart, men det skapar förändring både hos mig själv och hos andra. På så sätt borde jag ändå se mig som produktiv trots att det inte är synligt i den visuella världen.

Vita activa, vem har egentligen bestämt vad som ska värderas högst när livet består av alla tre delar? Jag tänker att vi byggt ett system där tillverkning är den högst värderade delen och så glömmer vi bort de mellanmänskliga delarna. Samtidigt förstår vi inte varför världen blivit galen, vi inte mår så bra, är stressade eller att livet skaver.

Arendt ställde sig kritisk till den moderna tidens produktivitet och ekonomiska tillväxt som riskerar att eliminera det mänskliga i oss. När samhället värderar de delar högst minimeras det mänskliga, det som är att känna, mötas, hänföras, uppleva och skapa. Allt det som får oss att känna livet i oss.