Den feminina kraften

Jag snidade en kvinna, en feminin kraft som knäböjer inför livet. Hon kan också symbolisera jungfru Maria om jag får feeling och gör fler figurer som kan ingå i en julkrubba. Men jungfru Maria är också symbolen för att ge sig hän det gudomliga och stå till tjänst för livet som föds fram.

Min feminina figur har en spricka i träet där bak, men säg den människa som inte består av lite sprickor och ärr här och där. Det ingår i livets flöde, vi får våra törnar och vågar vi möta dem och leva med dem kan de till och med stärka oss. Jag har länge sett sprickor som hinder, nästan som straff, men jag inser också hur mycket de format livet och format om mig.

Min senaste spricka visades sig vara sköldkörtelcancer och innan den upptäcktes kämpade jag hårt för att tala min sanning och stå i mig själv. Min grund var oerhört instabil och jag kände mig ofta vilsen i livet. Ibland kunde jag tillåta mig ge mig hän och låta kraften sippra igenom som ett ljus i någon av sprickorna. På nått sätt landade jag in i mig själv efter operationerna, som att spärren i halsen släppte. Ibland behöver man tydligen kniven på strupen för att möta sina mentala hinder.

Sen tänker jag att det är något med processen, vi måste igenom den för att nå fram. Uppleva, möta och följa med i alla delar och framförallt ha modet att fortsätta fast att det inte finns några garantier för hur målet kommer bli. Jag tänker att det gäller både i skapandet och i livet i övrigt. Det är ok om saker tar tid och känns vingliga längs resans gång för det är då vi når in till kärnan, både i konsten och i livet. Jag tänker skapandet som en sårbar process, känslomässigt såväl som resultatmässigt. Inga garantier, men kraften och känslorna måste ut annars finns det risk för explosioner eller att man långsamt försvinner från sig själv.

Sprickor, temat på mitt liv.