Fatta mod
Jag slängde ner en bättre begagnad anteckningsbok i semesterpackningen om i fall att jag skulle få för mig att skriva analogt eller skissa lite fritt. Med bättre begagnad så menar jag att jag visste att jag en gång för länge sen drog igång ett skissprojekt med en skiss om dagen som sen rann ut i sanden. Jag hade helt glömt att jag också hade gjort några anteckningar från 2023 där jag skrev om att konst intresserar mig ur ett samhällsperspektiv, där i gränslandet mellan konst och ”något annat”. Sen avslutade jag med uppmaningen ”led mig” i olika skrivstilar samt en reflektion av en utställning som jag antar var på Louisiana. Den sistnämnda texten slog an hos mig och jag inser att jag där och då hölls tillbaka av mitt självtvivel så att det inte blev något mer än anteckningar i en bortglömd bok. Sen tänker jag på åren som varit sen dess och tror att texten kanske behövde marinera för att jag själv skulle förstå dess innebörd.
Jag skrev följande:
Utgå ifrån din kamp. Vänd det till något produktivt. Fånga genom det vackra, men håll kvar genom betydelsen, utforskandet. Hitta det som berör. Sätt kunskap högt, värdera fakta, men utforska såren de skapat. Ta inte bort, utan ta kommando och äg berättelsen.
——————————-
Färgstarka erövringar över arkiverat underlag som kartor, ritningar och böcker. Báez menar att verket aktiveras med hjälp av betraktaren när vi andas och sliter på verket. Báez erövrar de sår som historien skapat. Tar kommando över hierarkiska strukturer genom att göra anspråk och addera lager av explosiva uttryck.
Jag kom till att tänka på alla beiga gestalter jag noterade när jag skulle ta båten över till Danmark. Lika beiga kändes underlaget till Báez målningar. Kunde inte låta bli att dra paralleller mellan västs kolonialisering och de beiga kläderna. Kartor/ritningar/åldrade böcker kontra beiga jackor. Håller vi tillbaka i föråldrade strukturer för att vi inte kan låta människor, individer och olikheter få ta plats?
Báez, en färgstark människa talar om hur hon är upplärd att hålla tillbaka av kvinnor som själva inte kan hålla tillbaka, men som troligtvis också de fått lära sig att hålla tillbaka. Eller snarare att man ska/förväntas hålla tillbaka. På så vis blir målningarnas utgångspunkt ännu starkare. Precis som koloniala strukturer bygger på maktövertag och att hålla tillbaka andra skapas en motreaktion. Starka krafter går inte att hålla tillbaka i all evighet, utan till slut brister fördämningen och vattnet forsar ut. Vatten är liv.
Passiv vs. aktiv. Passiv feminin form?
Fat mod – Ursula Reuter. Mads Nørgaard. Måste hitta tröjan.
Två starka utställningar. Konstnärskap som ifrågasätter strukturer, utforskar konventioner.
Det lustiga är att jag för nån vecka sen letade runt på diverse second hand sidor efter den där tröjan som jag ångrade att jag inte köpte när de begav sig. Tröjan var ett samarbete mellan den danska konstnären Ursula Reuter Christiansen och modemärket Mads Nørgaard med trycket ”Fat mod. Det næste store øjeblik i historien tilhører os!” Jag minns inte om Ursula Reuter Christiansen visades på Louisina då, men när jag tittar tillbaka i min bildmapp såg jag att det var en utställning om Pussy Riot, den ryska feministaktivistgruppen, samtidigt. Modiga kvinnor som står upp mot Putins Ryssland med bland annat punkiga performanceakter.
Det är inte meningen att jag ska föra en feministisk kamp här, men det är tydligt att jag längtar efter någon sorts kvinnlig frigörelse. Det är bara att kika på högen av sommarläsning jag hittade på biblioteket, som samtliga berör kvinnas perspektiv i historien. I en av böckerna jag plockade med mig, Det ekonomiska könet av Carl Johan von Seth, lyfts det just att det feminina eller kvinnan inte alls är någon passiv form utan har i allra högsta grad varit aktiv ur ett historiskt perspektiv. Något jag själv mer kan identifiera mig med. Men det är så lätt att sätta sig i en passiv position, i väntan på sin tur, för att det väna draget sitter så väl förankrat i hur man borde te sig. Hållas tillbaka, tillbakahållen. Jag reflekterar väldigt mycket över det gällande mitt skrivande. Varför jag gör det, varför jag publicerar det offentligt och vad jag faktiskt vill få ut av det själv. Sen landar jag återigen i att skapa är att andas och genom att sätta ord på mina reflektioner kan jag skapa ur djupet och nå en framåtrörelse. Jag utforskar, tar kommando och äger min egen berättelse med sårbarheten som kompass. Absolut som en betraktare ibland, men upplevelsen och känslorna är mina och i det blir jag en produktiv aktör. En aktiv människa, en aktiv kvinna. Så fatta mod! Den kreativa kraften går inte att hålla tillbaka, då finns det risk för att den dör. Låt den istället flöda fritt som en vårflod, för vatten är liv och kreativitet är livgivande. ”Fat mod. Det næste store øjeblik i historien tilhører os!”
0 Kommentarer