”Livet kan endast förstås baklänges, men det måste levas framåt.”*

Jag passerade 40-strecket och insåg att hela livet hänger ihop. Det är kanske en självklarhet för många, men när man kämpat med att förstå varför och hur när inget gått ihop ändå så var det en befriande insikt. Tänk att få syn på att livet visst bär en framåt. Tittar man bakåt så ser man hur den röda tråden lyser klart även om stygnen spretar, vobblar och trasslar ibland.

Små tysta uttalande i tjugoårsåldern blir till verklighet när man når 42. Vägen däremellan har varit en resa till att förstå både sig själv och omvärlden för att rusta sig till att kunna bära den gåvan man ger sig, modet att följa längtan även om den ser helt annorlunda ut än vad man trodde från början. Och även om vägen framåt inte är tydlig och klar, utan kräver att man släpper kontrollen och litar på att den fortsätter bära en, så kan man med visshet landa i att vi vet ingenting om morgondagen. Oavsett så fortsätter vi väva röda trådar i livets väv.

Så stod jag där på Ersta och blickade ut över Stockholm. Ersta, en plats min mamma bott på som barn för att min morfar arbetade där. Min enda relation till platsen tidigare har varit berättelser om små busiga upptåg av min mamma som femåring och det är tydligt var min busiga femåring fått sina gener från.

När jag stod där kände jag hur fötterna landade och jag andades ut. Det var som att komma hem, inte till platsen, men till mig själv. Rötterna letade sig ner i marken under mig och hämtade ny näring. Kanske för att jag valde mig själv fullt ut trots praktiska hinder och orosmoment. På Ersta har jag gett mig möjlighet att påbörja ett äventyr som jag med öppet sinne får omfamna. Jag vet inte var vägen bär, men min förhoppning är att få redskap till att bära andra människor för en stund som terapeut. Mitt utforskande av samtal på olika sätt genom åren ledde mig hit. Det är med en ödmjuk tacksamhet som jag ska utforska det existentiella livet tillsammans med mina kursare under ett par år. Vi uppmanas att vara i förundran. Förundran över det som möter oss och där landade jag i förundran över vad livet lett mig till.

*Kierkegaard