Som jag sett fram emot att ta mig till Louisiana för att se Basquiat - Headstrong. Det var faktiskt några år sedan jag var där nu. Det har nämligen blivit en ofrivillig paus från konsten. Då huvudet har haft fullt med annat har jag varit tvungen att begränsa synintrycket. Jag har nämligen haft upplevelsen av att det enda jag sett när jag betraktat konst var ett tomrum eller bara en svart fläck i synfältet. Kanske säger det mer om min egna inneboende kamp, men det har varit en utmanande upplevelse för denna konstvetare som kapitulerade och slutade förnya sitt årskort. Sen damp det ner ett nyhetsbrev för några veckor sen och jag började räkna ner dagarna för när jag kunde ta mig över sundet för att börja betrakta igen. Det var något med Basquiats skissartade huvudena som lockade.

Sedan lång tid tillbaka har jag en grej för grafitti och små diskreta budskap man kan finna i det offentliga rummet. När jag menar graffiti syftar jag på det ursprungliga sättet, det ”förbjudna” när man tar det offentliga rummet i besittning och gör anspråk på sin konstnärliga frihet att uttrycka sig. Det skapar en dynamik till allt som annars ska vara så tillrättalagt. Sen tycker jag bara det är snyggt, även om det är en högst personlig smak. Resonemang om det offentliga rummet som en plats för samskapande kan jag ta en annan gång. Det är också något med mystiken, den okända avsändaren även om många har sina signaturer. Kanske handlar det om att konsten får tala för sig själv utan att konstnären står i centrum. Budskapet ska fram, inte personen bakom.

Jean-Michel Basquiat kom från grafittiscenen, men tog sig ut i ljuset. Han ansågs vara den som breddade konstscenen och banade vägen för afroamerikaners plats i ett annars så homogent forum. Kanske var det för att han rörde sig smidigt och fritt i olika sammanhang på ett gatusmart manér. Jag tänker ändå att det blev en relativt tung börda att bära för en yngling, även om ansvaret troligtvis tillskrivits honom i efterhand. Men å andra sidan var han en konstnär som lät kropp och själ flöda samman ut i konsten där rasism, identitet, makt och döden var återkommande ämnen. Det får mig att tänka på att hans konstnärliga vision var en sorts oundviklig livsuppgift, ett kall. Kanske var han neoexpressionismens Messias som synliggjorde och vände på samhällsperspektiven.

Skisserna i utställningen upptäcktes efter hans död. Antagande om varför de inte visades eller såldes under Baquiats levnadsår är för att man tror att de hade en speciell mening för honom, som privata anteckningar. Kanske är de någon sorts visualisering av det inre tanke- och känslolivet. Jag tänker att det är något mänskligt famlande efter en mening över allt, att försöka förstå varför dessa skisser inte visades offentligt. Som att allt måste ha en mening, och om de inte visats för världen så måste de vara speciella. Men kanske är det mest ett försäljningsargument för att förstärka mystiken kring denna legendar. Antaganden som blir till sanningar. Kanske var de bara inte redo för omvärlden just där och då. Se bara på Hilma af Klint som förseglade sin konst till långt efter sin död eftersom hon var medveten om att samtiden inte kunde ta emot den.

Jag gick först igenom utställningen en gång för att sen sätta mig i caféet för att ta mig en lunch och hoppades att jag kunde forma min upplevelse i några ord under tiden. Det enda jag fick ur mig var en text om att jag inte vill bli en gråhårig page med lugg och så sköljde hela medelålderskrisen tillbaks över mig som en våg av rädsla att inte leva livet fullt ut. Nu menar jag inte att gråa pager inte lever sina liv fullt ut, absolut hygger de sig en disig marsdag, hela caféet var fullt av dem. Men för en som kämpar med att stärka sina konturer och färger blev det snarare en motstridig spegelbild av mitt eget åldrande.

Efteråt gick jag tillbaka till utställningen för att tillåta mig sugas in i verken, för lunchpausen fick mig att inse att det var spegelbilder. I utställningen fastnade jag vid en skiss av en byst i blått med en krona på huvudet. Själva målningen var utklippt och monterad på underlaget med avrivna bitar av maskeringstejp. Det är lätt att utgå ifrån att det är porträtt av konstnären eller människor i hans närhet. Skalar man bort de antagandena så att man kommer ner till det grundläggande, att vara människa, kan jag sen se det som en spegelbild av mig själv. Porträtt är just det, en spegelbild, ibland av det yttre, men oftast det inre. Jag vill verkligen inte framhäva mig här, men i min egna livsprocess behöver jag påminna mig om att jag besitter en kejsarinnekraft. Denna kraft är något jag dagligen rustar mig med, ibland känns det påklistrat eller som i verket, en påtejpad mask. Jag behöver den för att lyfta mig från mina negativa tankeloopar för att ta makten över mitt eget tänkande och tillåta mig ha maktpositionen över mitt eget liv. Kronan som symbol var ett återkommande tema som symboliserade makt och status och ett sätt för Basquiat att utmana den västerländska konsthistorien för att kröna sina afroamerikanska hjältar.

Majoriteten av alla verk upplevs som en brottningskamp med inre demoner, plats i världen, rasism, identitet, skuggsidor och hur det är att bana väg för en ny tid. Det är lätt att bördorna blir för tunga och kanske är det en anledning till det korta liv Basquiat levde. Den inre smärtan blev för tung och tillflykten till självmedicinerning tog över så pass att livet slocknade.

Flertalet av verken har en båge över huvudet, precis som en gloria eller en törnekrona. Jag läste nånstans jämförelsen att konstnärer kan ses som dagens profeter som förmedlar budskap bortom mänsklig logik. Man skulle kunna se det som att bågen är en mottagare för meddelande eller att förstärka människan som en själslig varelse. Som törnekrona blir det en symbol över det mänskliga lidandet och förödmjukelse. Det är kanske en hårfin linje mellan att vara upplyft och föraktad som konstnär och för den delen som människa. Extra tydligt blir det i kampen mot rasism och människans lika värde.

Ett annat verk som stannade kvar hos mig var ett verk där huvudet var övertäckt i gul kulör, som om ljuset inombords var så kraftigt. Glorian är taggformad och full av små antenner som sänder ut och tar emot signaler. I mitten av verket ser man en hand peka eller ta emot ett ufoliknande föremål. Det kan vara lätt att avfärda det som något flummigt sci-fi element, men jag tänker på hur det ibland kan kännas som att man inte är en del av denna värld. Att man kommer från en parallell värld och betraktar omgivningen med distans. Ibland kan det vara svårt att ge sig hän och spela med i spelet, eller acceptera spelreglerna som ramar. Jag tänker också att det är konstnärens superkraft, att låta den inre och den yttre kraften mötas för att kunna visualisera det som inte är synligt för människan och ibland kanske man framstår som någon från yttre rymden då.

Den senaste tiden har jag hittat tillbaka till konsten som energipåfyllnad. Nyligen såg jag två dokumentärer på Svtplay, den ena om konstnären Louis Bourgeois och den andra om fotografen Elisabeth Ohlson. Två helt olika konstnärer, men båda banbrytande inom sina genren. Det som slog mig då är att den inre kampen, övertygelsen, mot all logik måste forsa ut från det inre till en visuell manifestation. Det är ofta en smärtsam process, Bourgeois brottades med depressioner i 10 år och Ohlson förde kampen för allas rätt till kärlek med bombhot och blåsväder ständigt hängande över henne. Ändå fortsatte de gå för visionen var så stark. Jag tänker att det är en hårfin linje mellan att låta den inre smärtan ta över ens liv eller att den blir till bränsle för ens övertygelse. Some die young.