Är du bra på att lyssna? Alltså aktivt lyssna till det som sägs utan att automatiskt tolka det utifrån ditt perspektiv, dina sår, ta över eller gå in i lösningsläge.

Ibland krävs det ett tomrum och en tystnad för att kunna dela det som skaver långt in i hjärteroten.

För några år sedan gick jag en ledarskapskurs där en av uppgifterna var att lyssna aktivt på motparten. Inte fixa problemen, utan vänta in i närvaro för att sedan bekräfta det som sagts. Jag har alltid sett mig som en bra lyssnare, men det fick mig att förstå vikten av att låta någon berätta hela sin historia utan att gå in och styra upp den. Det är ett ständigt övande, speciellt i nära relationer, men jag inser att för att jag ska kunna dela mitt innersta krävs en trygg plats där jag får rum att uttrycka mig utan att mötas av försvar, bli dömd eller ”fixad”.

Att lyssna handlar också om att våga vara i tystnaden. Låta tystnaden styra. Ibland sitta i sin egna tystnad för att höra de inre viskningarna, de som inte alltid är tydliga till en början, men som blir starkare ju mer man ger dem plats. Likadant handlar det om att våga vara i tystnaden tillsammans med en annan person. Det är så lätt att känna behovet av att fylla tomrummet.

Kanske behöver man ett mod för att aktivt lyssna till någon annans berättelse utan att agera. Genom att bereda plats för berättelsen, livets frågor och utmaningar ger man också plats till svaren som finns inom berättaren. För ofta handlar det om att våga säga saker högt för att inse att man själv sitter på svaren.

Jag märker det ofta under ”Skapande samtal”, när plats ges för att uttrycka ord kommer svaren ofta av sig själv. Det enda jag som lyssnare behöver göra är att fånga upp, möta och skapa trygghet. Då kan jag höra vad som sägs, återkoppla och hjälpa till att visa de svar som redan nämnts. Av erfarenhet vet jag också att den skapande aktiviteten bidrar till att lättare öppna upp för de där djupa samtalen. Jag tänker att  man blir mer närvarande i sig själv när man aktiverar hela kroppen och kanske finns det något i att man tvingas släppa garden genom att hålla händerna i något praktiskt. Man liksom släpper på rädslan för att visa sin sårbarhet när händerna möter materialet, som att det blir en sorts mottagare för det som sägs.

Är du nyfiken på utforska samtalet genom skapande ser jag fram emot att höra från dig.