Våga blomma

Jag tänker en hel del på vad som rör sig i en människas inre. Antagligen för att jag ständigt utforskar mitt eget djup för att förstå vem jag faktiskt är under alla lager jag ofta gömt mig under. Därför är det också en fascinerande resa att möta främlingar för en lunch där samtalen kan bli väldigt djupa direkt. Jag tänker att det handlar om att skala av alla roller och förutfattade meningar. Istället möts vi som två människor, ansikte mot ansikte. Det är kanske något med att ögonen är själens spegel som gör att vi där och då gläntar på våra universum. Samma reflektion får jag när jag möter en person i ett ”Skapande samtal”. Den praktiska aktiviteten bidrar till att bjuda in till ett universum, man sänker garden och låter händerna fokusera på något annat och genom det får de fria tankarna flöda.

Jag satt under min morgonreflektion idag och började tänka på att jag består av så många olika delar och hur jag vill låta dem utvecklas som den vackraste blomma. Eller egentligen en färgsprakande blombukett. Det gäller att göda och vattna alla delar istället för att tränga undan och ställa dem på vänt i skuggan. Samtidigt är det en utmaning då jag så lätt faller in i tänket om att hålla mig i de där spåren som inte ger så mycket utrymme till att vara spretig, föränderlig, ombytlig, ibland topp och dal, många gånger bred för att sen snöa in på något nytt spår som är spännande. Ofta är det jag själv som håller mig kvar i den ”tilldelade” rollen för att jag inte ska behöva ta ansvar för andras upplevelser av mig. För vad ska andra säga?…

En fråga jag brukar ställa i mina samtalsmöten är ”vem är du när allting faller?”. En enkel fråga, men så svår att svara på. Här är det så lätt att gömma sig bakom rollerna och strukturerna man tagit och blivit tilldelad. Kanske är man nöjd så, men det kan också vara så att de skaver utan att man förstår vilka konsekvenser det får för en. Kanske gör det bara att man känner sig fast och låst i livet.

För mig har det varit viktigt att förstå vem jag faktiskt är för att försiktigt våga bjuda på hela paletten av mitt jag. Göra mig tydlig för mig själv, stärka alla mina spretiga egenskaper och skifta perspektivet till styrkor. Den där tydligheten kan vara svår att formulera när rädslorna knackar på. För tänk om jag faller.

När vi ger plats till flera delar av oss själva expanderar vi vårt universum och ger oss själva möjlighet att upptäcka saker vi inte visste om, men som kan berika och skapa nya delar av oss själva. På så vis blir ju livet en upptäcksfärd snarare än en transportsträcka. Då gör det kanske inget om vi faller på ett ställe för i så fall kan de andra delarna fånga upp en och så fortsätter vi sväva runt i våra universum.