Blogg

Kan vi prata varumärke

Kan vi prata varumärke

okt 9, 2017 | ,

och hur ska man tänka…

Jag funderar ganska mycket kring varumärke. Varumärke som i visuellt uttryck, företagsvarumärke, koncept och personligt varumärke. Känner själv att jag inte hittar rätt eller snarare landar i vad jag och mitt företag ska uttrycka. Kanske för att jag mer och mer känner att jag behöver samla mig. Jag älskar att jobba inom olika fält, det får mig att bli mer kreativ, men på ett sätt blir jag mer och mer spretig. Det finns så mycket jag vill göra, rent formmässigt. Det som jag kan känna hindrar mig är plats, tron på mig själv och avsaknaden av ett dagligt bollplank. Eller någon som puttar mig över kanten så att jag hoppar när jag själv tvekar på grund av dåligt självförtroende och känslan av att satsa alla sina pengar på fel sak. För egentligen är det ju inte fel att vara spretig, det handlar bara om hur man förpackar det.

Just nu försöker jag forma en ny vision om hur jag vill jobba framöver. Sätta ord på de där små drömmarna som jag ett tag försökt blunda för och tänka bort för inte skulle väl jag kunna… Eller vem vill ha mina grejer? Det har en tendens att sitta en liten ettrig figur på min axel som upprepande viskar i mitt öra att jag inte räcker till. Något annat jag också brottas med är om världen verkligen behöver fler saker. Blir man inte lite trött på allt som pumpas ut dagligen?

Well, tillbaka till varumärke.  Just nu går tankarna mycket kring att skapa ett nytt varumärke. Eller frågan om jag behöver skapa ett nytt varumärke rent visuellt. Räcker det inte med mitt personliga varumärke och namn? Eller hur ska man tänka?

När jag som tonåring drömde om att ha ett eget klädmärke fokuserades varumärkena på personnamn som t ex Filippa K, eller i mitt fall Annika J (inte lika mjuk och fint). Sen under perioder efter ska det vara korta namn, långa namn, svåra namn, internationella namn, exotiska namn, tydliga namn och så vidare.

När jag startade min webbshop, ANDfair, tänkte jag mycket kring ett kort och tydligt namn som visuellt såg intressant ut. Det var en tid då hållbarhet inte fått riktigt fäste än och jag kokade ihop tanken på något som är fint och rättvist tillsammans med ordet affär. Produkterna är si eller så OCH så är de schyssta. Dessutom liknar ordet ANDfair visuellt ordet affär. Kanske långsökt, men ändå en skön tanke.

När jag la ner ANDfair tänkte jag att det inte var slutet på själva varumärket. Det skulle bara vila ett tag. Under en period i våras funderade jag kring om det var dags att plocka fram det igen. Jag testade det på ett projekt som tyvärr fick läggas på is på grund av olika anledningar. När jag sen fick distans till det började jag fundera på om varumärket ändå var färdigt. Behövs ett så tydligt varumärke, rent ordmässigt, när hållbarhetstänket kommit längre? Och vad gör egentligen ett varumärke hållbart rent namnmässigt? Var står vi nu? Eller är ANDfair fortfarande hållbart?

We can´t do it

We can´t do it

okt 6, 2017 |

En kreativ känslosjäls bekännelser

Igår såg jag serien We can´t do it på svtplay som handlar om utbrändhet bland unga kvinnor. Under dagen hade jag först läst Matilda Andersson krönika på Mama och blev därför nyfiken på serien. Jag körde multitasking och kollade samtidigt som jag målade mina köksluckor. Lite dubbelt i sammanhanget ändå, men till mitt försvar tycker jag att det är skönt med någon som pratar i bakgrunden när jag ändå bara står och målar.

Till saken hör att jag själv nuddat vid den där berömda väggen. I vintras rasade det efter år av ignorerande av kroppens signaler. För mig var det svårt att förstå att det handlat om utmattning eller lättare utbrändhet. Jag har ju inte varit den som konkret jobbat för mycket, haft många olika anställningar samtidigt eller hållit på med tusen saker på min fritid. Eller gjorde jag det? För mig handlade nog tydligast till stor del av att vara den känslomänniska jag är. Jag tar in intryck 24 timmar om dygnet, jag har en självkänsla som varit körd i botten av både inre och yttre påverkningar. Kanske de yttre som lärt mina inre… Sen är det inte så konstigt att det kraschar till slut. Förra året var ett kaosår, med en ”påtvingad” renovering som kostade för mycket tid, pengar och känslor tillsammans med en otydlig jobbsituation strösslat med identitetsfrågor och känslan av att det inte känns som att man landar i mammarollen. Det är inte konstigt att det blir mörkt till slut. Gammalt groll behöver ju komma ut till slut.

Jag fångades upp till slut för att kroppen sa ifrån, det är lättare att ta tag i fysiska problem. Efter mycket hjälp vet jag teoretiskt hur jag ska tackla olika saker så det är bara att fortsätta öva det i praktiken, men det är svårt. I serien så pratade de flesta om den där tröttheten, den förlamande tröttheten och den är seg att bli av med. Sen har jag den där känslan av brännmärken på hjärnan, när det blir för mycket så känns det rent fysiskt som att hårddisken kraschar och man har brännmärken innanför skallbenet. Inte så konstigt, för mina tankar går kors och tvärs hela tiden. Det finns också perioder när det tar flera dagar att återhämta mig från en social sammankomst. En vis kvinna i min närhet sa att man måste lära sig att vila innan, ganska sunt för då går man in i något med plus på energikontot istället för att gå minus därifrån.

Hmm, vad vill jag säga med detta egentligen. För att blotta sig kanske inte ses som det bästa för att lyfta fram sitt personliga varumärke. Eller, varför inte? Det är detta som format mig, en erfarenhet som helt klart kunnat vara skön att slippa, men den ökar medvetenheten om mig själv och andra i liknande situation. Vi behöver släppa lite på fasader, normer, förväntningar och börja leva nu. Det ska väl ändå inte vara meningen att många av oss går under för att det helt enkelt pyser över. Det handlar inte om att vi inte klarar av något eller är svaga, tvärtom så är vi ganska starka faktiskt. Det handlar om både yttre och inre press. Omänskliga förväntningar både på oss själva och andra. Ja, och en del annat som kan vara personligt.

Jag försöker vara snällare mot mig själv, lära mig älska mig själv som den jag är och inte den jag ”borde” vara eller önskar vara. Utan här och nu i det jag står i just nu. Därför pyntar jag detta inlägg med bilder som Johanna tog på mig förra veckan.

Här är jag, en kreativ känslosjäl som brottas med livet. Men jag är modig och jag kan göra storverk både rent känslomässigt och kreativt. Och vet ni, det gör inget om ni inte förstår allt jag håller på med. Det är det som skapar spänning i tillvaron.

 

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

Helsingborg Art week

Helsingborg Art week

okt 5, 2017 |

Konst på stan

Jag ingår i ett litet influensernätverk här i Helsingborg. Vi började träffas i samband med en brunch i våras. I fredags blev vi i detta nätverk inbjudna till en liten prewiev av Helsingborg Art week som Kulturhotellet anordnar. Ett konstevent som sträcker sig över denna veckan och som samlar lokala och internationella konstnärer att ställa ut i olika lokaler och offentliga miljöer runtomkring i stan. Tanken är att man ska kunna se hela stan som ett stort galleri.

Cyklandes runt i stan fick vi en liten inblick i vad som visas under veckan och vi fick även små presentationer av olika verk från konstnärerna själva. Mer info kan man läsa på hemsidan.

Jag tycker det är fantastiskt när konst blir en del av den offentliga miljön. Att den inte bara anpassas till väggar inomhus utan mer blir en del av vardagen. Därför tycker jag att bilden ovan förstärks med hjälp av arbetsdammsugaren som någon placerat utan tanke bredvid.

Ute på Gåsebäck, ett område som tyvärr inte många passerar fick ett antal graffitikonstnärer skapa fritt på bropelare. Vilket på något sätt känns som en naturlig plats för denna typ av konst. Jag tycker det är fantastiskt och förstärker den ofta gråa miljön i industriområde. Men jag kunde inte låta bli att fundera kring var gränserna går för konstgenrer inom givna ramar. Graffiti som har sitt ursprung i det förbjudna, att skapa på platser som ej är tillåtna. När det sen ges en angiven plats, kan man hämmas i sitt skapande då? Egentligen handlar inte de tankarna enbart om graffitin i detta fallet, utan generellt för konstnärer. Konst för mig är ett utforskande av det som finns utanför ramarna. Att tänja på gränserna. För den sakens skull vill jag ändå påpeka att jag inte är för olovliga saker. Och det kanske är det som är så intressant för denna konstformen, var går gränsen och kan man sätta gränser.

Rundturen avslutades i alla fall med en workshop där vi fick testa graffiti och måla fritt. Svårare än man kunde tro. Kanske för att det blåste en del och vi sprejade på uppspänd plastfolie. En rak linje blev inte så rak…. Eller så är kanske bara inte graffiti mitt uttryckssätt.

Dock var inte dagen slut där. Vår eftermiddag gick över i en staycation. Hur ofta checkar man in på hotell i sin egen stad? Jag har aldrig gjort det, men det var just det vi fick göra. Vi kickade helt enkelt igång helgen med att checka in på Hotell Mollbergs. Döm om min förvåning när jag öppnade min dörr till en svit. Jackpot, tack så mycket! Mysigt och väldigt bekvämt. Hotell Mollberg ligger dessutom mitt i stan och från min balkong hade man sundsutsikt. Ett väldigt pampigt hotell och i frukostmatsalen får man en känsla av att man befinner sig i en bistro i Paris.

Efter lite återhämtning av en eftermiddag full av intryck möttes vi upp på Kol & Cocktail för middag. God middag, skön stämning och härligt sällskap. Livsnjut helt enkelt.

Tack snälla Visit Helsingborg som ordnade en härlig eftermiddag, tack Hotell Mollberg för en lyxig övernattning och tack till Kol & Cocktail för en riktigt trevlig kväll! Dessutom tack Ida, Annika, Johanna och Lisa för sällskapet!

SparaSpara

SparaSparaSparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSparaSparaSparaSparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

Multikreatören

Multikreatören

jun 21, 2017 | ,

Emrahus

Mitt breda arbetsfält visar sig från sin bästa sida. Multikreatören har varit i farten. Min vän Jessica behövde lite snabbt hjälp med att fotografera ett av hennes inredningsprojekt i Arild. Hon arbetar för Emrahus som är ett husföretag som producerar passivhus. Alltså hus som man bygger med hjälp av byggtekniker som gör det mer energisnålt. Jessica står för alla inredningsvalen samt stylingen. Jag har tagit bilderna.

Så fort jag gick innanför dörren kände jag att här vill man ju bo. Blev genast sugen på nybyggt hus istället för vårt gamla 1800-talshus som har en del kvar innan det är en riktig pärla. Det är ju något visst med att skapa från grunden. Ja, och det är ju såklart något visst med det gamla och patinerade med livshistoria med. Allt har ju sin charm.

Jag gillar mycket hur Jessica blandat gammalt och nytt och på så vis skapat en historia, kontraster och ett samspel.

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara